Funderar lite över min resa genom Kübler-Ross-modellens faser avseende hur vi förstör våra livsförutsättningar.
Kübler-Ross-modellen säger att när en person står inför förestående död eller andra extrema, fruktansvärda öden (som personen ser det), så kommer han eller hon att uppleva en rad känslomässiga faser: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans (de flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt).
Förhandling, eller köpslående, är intressant. I det här stadiet inser man – åtminstone på ett rationellt plan – att något är på tok. Dock är man inte helt med på hur illa det är och tänker att det går att hantera bara man agerar rätt: Bara vi gör X så kommer det att lösa sig. Där X ofta medför någon form av uppoffring.
För den som drabbas av svår sjukdom kan köpslåendet ta sig uttryck i att man börjar leva och äta hälsosammare i förhoppningen att det ska hjälpa. Det märkliga är att den fasen ofta besöks även om läget är hopplöst, tanken är att man åtminstone ska kunna hejda förloppet.
När det gäller klimat och miljö finns det väldigt mycket att köpslå om. På ett personligt plan kan man köra mindre bil, skippa eller minska köttintaget, skippa flyg, köpa elbil, bo mindre och ha solceller som exempel. På samhällsnivå kan man uppmuntra alternativ energi, minska transportbehoven och göra dem mindre miljöskadliga och fatta olika politiska beslut som mer eller mindre effektivt ska minska skadlig miljö- och klimatpåverkan. Det man inte inser, eller accepterar – även här finns nog inslag av förnekelse, är att åtgärderna är otillräckliga.
Saken är den, när det gäller miljö och klimat, att vi har kommit så långt att det inte räcker. Alla uppoffringar och förbättringar vi gör minskar bara hastigheten, i bästa fall, på förfallet. Grundproblemet är att vi lever på ett sätt som inte funkar, det går inte att bibehålla den levnadsstandard och det levnadssätt vi har och samtidigt stabilisera klimatet samt upphöra med miljöförstöringen. De åtgärder vi vidtar är för lite och för sent och deras främsta funktion är att få oss att må bättre genom tron att svårigheterna ska hejdas eller gå över.
Några exempel på meningslöst köpslående:
- Elbilar kommer att sätta stopp för transportsektorns utsläpp! De kommer att kräva massiva utbyggnader av elproduktion och eldistribution, det uppnår vi inte utan mer utsläpp och miljöförstöring. I elbilars motorer och vindkraftverkens generatorer ingår sällsynta jordartsmetaller som kräver massor av energi för att ta fram och det är tveksamt om det finns tillräckligt för att byta ut jordens elbilsflotta som är ca 1,5 miljarder bilar. Tron att vi ska kunna ersätta flytande bränslen med alternativ energi är ogrundad.
- Fusionskraft kommer att lösa våra svårigheter! Nä, fusionskraft ligger 15-30 år in i framtiden, som det alltid gjort. Även om vi får igång fusionskraft om 20 år tar det ytterligare tid (rimligen minst 10 år) innan den fungerar kommersiellt och vi måste fortfarande byta ut all teknik som idag går på flytande bränslen mot elektiska lösningar. Invändningar mot det; se punkten ovan samt att den miljöförstöring som inte handlar om CO2 fortsätter.
- Det fanns massor av problem för 20 år sedan som verkade olösliga, många av dem har lösts. Mänskligheten är så finurlig så vi kommer att lösa det här också! Nä, bara för att en del till synes olösliga problem lösts är det inget som säger att alla problem kan lösas, dessutom är detta inte huvudsakligen ett tekniskt problem utan ett resurs- och föroreningsproblem.
Inte de bästa eller dråpligast roliga exemplen men de jag kommer på nu därför att de hörs ofta.
Lämna en kommentar