Något händer i världen så att allvarlig och långvarig bränslebrist uppstår i Sverige…
Jag förutsätter – i likhet med David Jonstad (3) – att samhället inte plötsligt faller samman totalt, vi kommer istället att se en gradvis försämring av tillgänglig service och tillgängliga produkter. Under den utdragna kollapsen kan vi förvänta oss svårare perioder då olika samhällsfunktioner tillfälligt eller slutgiltigt bryter samman – nedgången blir som en ojämn nedförstrappa eller ett lutande trasigt sågblad – upp och ned men mest ned. Haverierna kan utlösa eller utlösas av större störningar som t.ex. allvarliga elavbrott, bränslebrist, matbrist eller en kombination av dessa. Följaktligen ser jag att jag behöver förhålla mig till flera aspekter av svårigheter.
Ett sätt att kategorisera svårigheterna är att betrakta dem ur deras varaktighet, ett annat är att betrakta dem ur deras omfattning; familj, lokalsamhälle, nation eller värld, ytterligare ett sätt är att bedöma hur allvarlig svårigheten är – det är värre om sjukvården havererar än om charterindustrin går under.
Den totala kollapsen med klimatförändringar, långvarig global missväxt, energibrist samt ekonomiskt och ekologisk sammanbrott kan inte hanteras, åtminstone inte utan genomgripande förändringar av vår tillvaro. Den kräver – eller medför – sådana omvälvningar att det är svårt att spekulera i hur det ska gå till, vad det får för konsekvenser eller hur man kan försöka hantera den.
Korta akuta kriser kan hanteras genom bunkring. Enligt MSB har varje medborgare ansvar för sin egen krisberedskap och rekommenderas därför bland annat att ha ett matlager för minst en vecka. (1,2) Jag hävdar att det är moraliskt oförsvarbart att inte lagra förnödenheter minst enligt MSBs rekommendation. Otillräcklig egen krisberedskap ökar belastningen på samhällets bristande krisorganisation och tar resurser från de svagaste i händelse av kris.
Jag menar att var och en av oss har skyldighet att säkerställa att vi klarar flera veckor på egen hand.
I den utdragna kollapsen har vi alltså ett försämrat samhällsstöd och sannolikt brist på varor och tjänster. Från ett redan ansträngt utgångsläge med trasig ekonomi eller kaotiskt klimat ramlar vi ned för ett trappsteg där akut bränslebrist för en okänd men antagligen begränsad tid drabbar oss. Det kan förväntas att det ska hanteras inom ramen för rådande samhällsstrukturer och att de flesta människor ska överleva, kort sagt är det något som vi förväntar oss att klara av och komma ur relativt oskadda och med ett bestående samhälle. Samhällets svar är hårda ransoneringar, hur gör vi som individer?
Exempel på konsekvenser
Alla som pendlar till jobb och utbildningar får svåra problem. Ransoneringen begränsar lastbilstrafiken och privatbilismen begränsas till ett minimum. Kollektivtrafiken klarar inte det ökade trycket och på många orter finns inte utbyggd kollektivtrafik. Folk samåker när så är möjligt men för en stor grupp människor blir det inte möjligt att ta sig till arbetet.
Utan lastbilstransporter blir vattenledningsvattnet snart otjänligt, avlopp slutar att fungera, äldreomsorgen får inte fram mat, apoteken får inte fram varor, sjukvården och hushållen blir inte av med sitt avfall, mjölk och slaktdjur kan inte hämtas från gårdarna etc. Företag får dessutom inte leveranser av varor och materiel så även bland dem som kan ta sig till jobbet blir det stora problem då företagen drar ned på produktionen och många permitteras. (7)
Utan arbete blir det ingen lön och även om samhället förhoppningsvis hindrar svält och stiftar tillfälliga lagar om betalningsfrihet för lån och hyror tar ekonomin tvärstopp.
Strategier för att hantera en kortare kris
Min första prioritet för att klara situationer som den ovan är att se till att familjen har värme, vatten och mat för att klara några veckor utan tillförsel utifrån. Även om samhället mot förmodan klarar att hantera en krissituation kommer med all säkerhet en initial period av förvirring och kaos så att det blir problem att få tag i förnödenheter innan någon form av krisorganisation kommit igång.
Min andra prioritet är att se till att vi har ett sparande för oförutsedda utgifter och minimera familjens skulder. (8) I en situation – om än övergående – som medför risk för arbetslöshet finns risken att banken säger upp lånen till betalning. Skulder utan säkerhet kommer rimligen att krävas in snabbast, därför bör alla lån med undantag för bottenlån för ett lågt belånat boende samt studielån – som ju är relaterade till inkomsten och dessutom hanteras av staten – betalas av så snabbt det det är möjligt.
Dessa två åtgärder gör att en kortare kris, med förlust av en eller ett par månadslöner och stopp i leveranser av dagligvaror hanteras utan större åthävor.
Strategier för medellånga och befarat långa störningar
Tänkbara strategier för att klara medellånga till långa störningar av mat och bränsle:
- Bunkring.
- Odling / produktion på egen hand.
- Odling / produktion i samarbete med andra.
Bunkring
Människor har sedan länge lagrat mat mellan odlingssäsongerna för att klara vintrar och dåliga tider så tanken är kanske god. För merparten av befolkningen är lagring av egenframställda produkter inte ett alternativ eftersom kunskapen om hur man bereder maten saknas liksom lämpliga utrymmen för förvaring.
En möjlighet är att köpa sig ett stort lager av färdigkonserverade förnödenheter och leva på det tills saker normaliseras igen. Det medför dock en del problem. Fyra personer kräver under ett år ca. 1500 frukostar, luncher och middagar. Det blir ungefär 100 l ris, 200 l makaroner och 400 påsar pulvermos samt otaliga burkar grönsakskonserver, köttkonserver, torkad frukt, etc. Det uppstår problem att hålla maten fräsch: konserver kan inte lagras obegränsat och måste alltså bytas ut då och då, torrvarorna måste hållas undan från ohyra.
Ett annat problem är att personer i omgivningen antagligen uppfattar det som orättvist att bunkraren har det bra medan de har det svårt. Desperata personer eller samhället kan besluta att lagrade förnödenheter ska delas med alla. (4) Möjliga lösningar på de problemen kan vara att dölja eller försvara lagret. Den lösningen är moraliskt tveksam och dessutom ohållbar om krisen blir längre än lagret räcker.
Produktion på egen hand
Historiskt har många levt av självhushållning i form av delvis självförsörjning samt byte av överproduktion och arbete mot sådant andra har överskott av. Inget hindrar att det levnadssättet återupptas för delar av befolkningen. Många saknar mark och/eller kunskaper för att odla och sköta djur. Det kräver förberedelser och är därför inget man ger sig på när krisen står vid dörren.
För att vara någorlunda självhushållande behöver man antagligen täcka sitt basbehov av värme, vatten och en ansenlig del av maten. Skötsel av djur, odling och vedhuggning blir ett styvt jobb för en person eller en familj.
Det blir också ett störningskänsligt sätt att leva. Tappar en person arbetsförmågan blir bördan på övriga stor, är man ensam blir inget gjort.
Gemensam produktion
Självhushållning enligt ovan men utförd gemensamt i ett mindre samhälle ger fler händer som kan arbeta, mer kunskap att ösa ur och mindre känslighet för om enstaka personer blir arbetsoförmögna. Roteras arbetsuppgifterna så att kunskapen sprids unviks också problemet med känsliga specialiserade enheter eller individer vilket skapar resiliens mot oväntade händelser.
Med återbruk av restprodukter från lokalsamhället kan man klara behovet av gödningsmedel för jordbruket samtidigt som avfalls och avloppsproblemen åtminstone delvis löses. (5)
Inom en större grupp människor som ska utföra något gemensamt blir det gärna osämja om hur arbetet sköts så någon form av byten eller kontroll inom samhället behövs och jag tänker mig att en lokal valuta skulle kunna fylla en funktion i det sammanhanget. Lämpligen baserar den sig på att man kan jämföra hur mycket deltagarna arbetat vilket låter sig göras t.ex. med en valuta baserad på arbetstimmar.
Slutsats
I ett sönderfallande samhälle där ekonomin havererat eller håller på att haverera försvinner marknadens förmåga att tillgodose våra behov. När politiken inte klarar att hantera problemen tappar vi tilltron och vänder oss till varandra. (4) Lyckas vi hjälpas åt så slipper vi falla ned i social kollaps.
Förutom att vi kan ha praktisk hjälp av varandra är sammanhållningen mellan människor enormt viktig för att undvika att vi hamnar i barbari. Under en längre kris är det alltså viktigt att ha sociala samband, att samverka med andra.
Som jag resonerat ovan menar jag alltså att var och en av oss bör se till att ha resurser för att på egen hand klara kortare kriser och det löses enklast genom bunkring i liten skala. För att klara längre störningar eller kriser är det nödvändigt att vara förberedd och delvis självhushållande i samarbete med andra.
Kort sagt: Se till att skaffa dig ett alternativ till affärerna och gör det med andra!
Källor
1) MSB / Dinsäkerhet.se; checklistor för hemberedskap: http://www.dinsakerhet.se/Din-krisberedskap/Checklistor/
2) MSB / Dinsäkerhet.se; det egna ansvaret vid kris: http://www.dinsakerhet.se/Vid-olycka/Alla-har-ett-ansvar/Ditt-eget-ansvar/
3) David Jonstad, Kollaps
4) Dmitry Orlov; The five stages of collapse, bok och http://cluborlov.blogspot.se/2008/02/five-stages-of-collapse.html
5) Föreläsning i Jönköping hösten 2012 där ett småskaligt sambrukande lokalsamhälle presenterades.
7) En vecka utan lastbilar, rapport från sveriges åkeriföretag:
8) Chris Martenson ”Crasch course”: http://www.peakprosperity.com/crashcourse
Förändringens tid 