Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Letter
I’m standing in solidarity with the families whose lives, livelihoods and futures are threatened by the impacts of climate change.

I’m supporting their brave decision to take European lawmakers to Court, and their demand that the EU protects our fundamental rights and urgently acts to ensure a future safe from the catastrophic impacts of climate change for all.

Stöd dem här (det kostar inget) genom att skriva under ovanstående brev.

Annonser

Det finns i Sverige, menar jag, inget parti för bevarande av ekosystemen så att mänskligt liv kan fortsätta på jorden under värdiga former i hundratals år till. Tittar vi på partier som säger sig sätta miljön högt, så blandar de ihop miljöfrågor med massa andra frågor. Inte ens det så kallade Miljöpartiet låter miljöaspekterna ha hög(-sta) prioritet i alla beslut.

Flygskatter är ett exempel på en sån fråga. Flygskatten på en flygning till vissa länder är 60 kr, till vissa andra länder är den 250 kr och till länder som inte är listade i lagen är den 400 kr. Det gäller per person och flygning. Ur ett strikt ekosystemperspektiv kan jag bara säga: Men kom igen nu, 60 kr i flygskatt för att flyga till Malta, skojar ni?! 260 mil på 4 timmar med ett biljettpris kring 3.000 kr enligt google maps och 60 kr i skatt.

Ur ett strikt miljöperspektiv kanske man skulle sätta flygskatten till 10.000 per person och avgång oavsett flygsträcka. Det skulle leda till färre flygresor, mycket färre flygresor och det skulle leda till att kortare flygningar i praktiken försvann. Jättebra för ekosystemen, folk får ta tåget istället.

Nu invänder någon att detta är ojämlikt, att det bara blir de rika som kan flyga. Svaret från ett parti som sätter ekosystemen först skulle bli: ”Jaha, och? Då får väl resten åka tåg och båt då.”

Menar vi allvar med att sätta ekosystemen först så ska alla beslut fattas med minimerad ekosystempåverkan som huvudsaklig beslutsorsak. Om man därefter finner att det blev fördelningsmässiga nackdelar av beslutet får man lösa det med någon fördelningspolitisk åtgärd – som förstås inte får försämra miljön.

Jag saknar ett parti som verkligen tar klimat-, miljö- och ekosystemfrågor på allvar.

Jag har skrivit lite om släckningsflygplan eller vattenbombare. En läsare har gett mig mer info i kommentarerna – tack för det.

Det finns ett mindre alternativ till CL-415, amerikanska AT-802F Fire Boss. Det är ett enmotorigt plan som kan skopa upp ca. hälften av vad CL-415 klarar, 3 kbm vatten, i varje skopning.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Air_Tractor_AT-802F_Fire_Boss
Plantypen används, jämsides med CL-415 i både Portugal, Spanien och Kroatien. Här är en artikel om användningen just Kroatien:
http://www.ridder.aero/blog/fire-bosses-super-scoopers-croatia-s-firefighting-fleet/

Eftersom planen bara kan bära ca. hälften av vad en CL-415 kan lasta, används Fire Boss ofta i grupper om två plan vid brandbekämpning. Två sådana plan fanns i Sverige en period 2018, utlånade från Portugal. Här är en videofilm från den insatsen (filmad av en av piloterna från spanska Avialsa, den entreprenör som opererar dessa flygplan på uppdrag av Portugals motsvarighet till MSB):

AT-802F Fire Boss har fördelen att vara relativt billigt, ett plan kostar i storleksordningen 3,5 milj. USD.

Med hjälp av infon från kommentarerna räknar jag om tidigare exempel och det blir ännu billigare. Jag räknar med fyra plan för att få samma släckkapacitet. Bemanningen ändras inte, jag antar en pilot per plan istället för två piloter per plan. Kanske behövs nån extra mekaniker och lite mer service.

  • 4 plan á 35 Mkr = 140 Mkr, delas upp på 10 år = 14 Mkr/år
  • 12 piloter och 6 mekaniker = 20 Mkr/år
  • Underhåll 4 Mkr/år
  • Övrigt 2 Mkr/år
  • Summa 40 Mkr/år

Vi delar med Norge och Finland, vår del blir 20 Mkr per år i 10 år. Då har vi tillgång till fyra plan med samma kapacitet som två större men mer redundans. Vi kan också lättare dela med Norge och Finland än om vi har stora plan. Med fyra plan kan ju ett vara i Norge, ett i Finland och ändå finns det två kvar, till nöds om det behövs.

Jämför de pengarna med skogsägarnas kostnad på 900 Mkr för bränderna nu under sommaren – vad samhällets kostnad blir vet vi inte än. Jämför också med totalkostnaden för branden i Västmanland 2014 som landade i krokarna av 1.000 Mkr.

De senaste fem åren har det alltså brunnit till en kostnad som överstiger 2.000 Mkr. Ändå sitter beslutsfattare och säger att det är för dyrt med vattenbombare, som under samma period skulle kostat 100 Mkr – eller mindre än 5% av kostnaderna för bränderna. Ok, ok, det kanske inte blir så illa framöver, jag tror det blir värre, men även om bränderna bara blir en tiondel så många och dyra som under den senaste femårsperioden betalar det sig att ha plan här.

Men, men, men… EU då? Vi kan ju få plan därifrån! Ja, visst, men det tar tid innan de är här, både flygtid och beslutstid. Har vi egna plan, ständigt bemannade och redo för utryckning under brandsäsongen, så kan vi ha ett i luften mindre än en timme efter larm. Planen gör 270 km/h fullastade med vatten enligt filmen så under tom transport klarar de nog 300 km/h. Sverige är ca 1600 km långt och placerar vi planen kring Sundsvall eller Östersund så når de hela Sverige och allt utom de allra nordligaste delarna av Finland och Norge på tre timmar. Med egna plan och korta beslutsvägar har vi alltså rejäl släckkapacitet på plats inom fyra timmar efter larm!

Hur hade bränderna i Ljusdal och Dalarna sett ut om det kommit plan och börjat släcka fyra timmar efter larmen istället för flera dagar efter larmen? Hade bränderna blivit stora nog att ens nå riksmedia? Hade vi rent av kunnat släcka dem så snabbt att det bara blev notiser i lokalpressen och förluster på nån miljon istället för runt en miljard? Är det värt att ha egna vattenbombare?

Jag har höftat rätt rejält i mina beräkningar men i stort sett räknar jag med full bemanning, på plats vid planen, dygnet runt året om. Det behövs nog inte, dessutom kan planen användas till annat under minst halva året så kostnaden för ren brandbekämpning bör bli mindre än mitt räkneexempel ovan.

Jag påstår att det är billigt med vattenbombare. Det grundar jag på en beräknad kostnad om ca 100 Mkr för god och snabb flygande släckkapacitet under fem år medan brandkostnaderna för samma tid varit över 2.000 Mkr.

Jag hoppas att någon lämplig beslutsfattare kommer på samma sak.

Lite mer förnekelse

I förnekelsen finns nog ett inslag av rädsla för det okända, lusten att klamra sig fast vid det som är, som vanligt. Ska vi på allvar lyckas mildra de kommande förändringarna och hantera konsekvenserna av dem måste vi ändra våra liv. Elcyklar, solpaneler på taket och koldioxidskatter är skrattretande långt från tillräckligt.

global-primary-energy abs

Det är främst de grå, blå och lila fälten i grafen ovan som ställer till det med klimatet och vi fortsätter att låta dem växa. Vi gör nu av med fyra gånger mer energi än vi gjorde i början av 1960-talet och det var ingen dålig tid.

Visst har sjukvårdens möjligheter att rädda människor förbättrats och svälten i världen var större då än nu men för oss som levde i de rika länderna var livet helt ok. Farfar och farmor hade ingen bil och de bodde i en liten 1,5-rumslägenhet men de hade en liten stuga och när vi skulle dit åkte vi rälsbuss och buss, sen gick vi sista biten. Den materiella standarden var självklart lägre och det fanns många slitiga jobb, för en del grupper rent skadliga. Jag minns det ändå som att vi var glada och att livet kändes gott.

Jag frågar mig: Om vi kan leva enklare liv, låt säga att vi backar till det tidiga 1950-talets standard och därmed reducerar vår energianvändning med 80%, skulle vi vara olyckligare? Med delar av modern teknik kvar kunde vi med samma energianvändning leva bättre än man gjorde då och klara klimatmålen.

Nu hör jag invändningarna om att vi är så många fler på jorden än vi var då och det är sant. Samtidigt är det sant att vi i Sverige gör av med vår del av jordklotet på ett kvartal medan snittet för världen är kring åtta månader och de fattiga delarna klarar att leva inom ramarna för vad jorden kan bära. Den invändningen håller alltså inte riktigt och man kan förstås grotta ned sig i en diskussion om det men jag nöjer mig med att konstatera att om vi reducerar vår energiförbrukning till 1950- eller 1960-talets nivå så är vi en god bit på väg.

Men, men, men… Alternativ energi då?! Ehh… Ja, vad är det med den? Den är en droppe i havet. Nä, så illa är det inte men det är en väldigt liten del av vår totala energianvändning. Se den lilla lilla ljusa triangeln högst upp i högra hörnet i grafen nedan. Grafen visar olika energislags andel av den energi vi använder genom åren. Den lilla lilla plutten där i hörnet är förnyelsebara energikällor.

global-primary-energy rel

Så kom igen, inse att det enda som kan hjälpa oss att reducera klimatförändringarna är att vi minskar vår energianvändning. Acceptera att endast enklare liv med lägre materiell standard och lägre komfort kan hålla tillbaka den otäcka klimatutvecklingen och att vi på köpet skulle få mindre annat miljöskadligt utsläpp. Mindre pengar, färre resor och begränsat utbud (av allt) är en väg vi måste ta.

Och det behöver inte vara otrevligt.

Men vi har svårt att föreställa oss det. Det är något nytt, fast det är gammalt, och därmed skrämmande. Det hotar vår livsstil och allt som är förknippat med den och det är allt för många som inte kan, vill eller vågar acceptera det och då är det lättare hänt att man förnekar att det finns ett problem eller att vi skulle behöva ändra oss. Att i det läget känna sin livsstil och kanske den man är hotas av miljömuppar som vill tvinga fram förändringar man inte tror behövs leder lätt till ilska.

Vill du se förnekare i aktion? Läs kommentarerna till den här kolumnen i SvD, spärras du av ett betalmeddelande så kan det lösas genom att använda inkognitoläge i Chrome eller motsvarande i nån annan bläddrare.

Funderar lite över min resa genom Kübler-Ross-modellens faser avseende hur vi förstör våra livsförutsättningar.

Kübler-Ross-modellen säger att när en person står inför förestående död eller andra extrema, fruktansvärda öden (som personen ser det), så kommer han eller hon att uppleva en rad känslomässiga faser: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans (de flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt).

Ilskan är inte riktad mot det man drabbas av, snarare mot att andra ställt till det men framför allt mot orättvisan i att just jag drabbas. Man letar efter någon eller något att skylla på och riktar sin ilska ditåt. Kan kombineras med förnekelse till ilska mot budbärarna som påstår att det är som det är.

Min ilska har riktats mot alla andra, för det är förstås inte mitt fel att det ser ut som det gör. Min ilska också riktats mot politiker, både svenska och internationella eftersom de inte fattar de obekväma beslut som behövs för att skademinimera, även ”folk” har fått en släng av sleven eftersom de varken röstar fram politiker som vågat fatta de obekväma besluten eller självmant avstår skadliga beteenden.

Jag är fortfarande lite arg på alla som inte inser vad som är på väg att hända, som inte tar till sig alla signaler och lite extra arg på de som förnekar vart vi är på väg. De som skriver på bloggar och forum, på FB, i tankesmedjor, som uttalar sig å företags vägnar att det inte är sant. Jag är arg över ett politiskt och ekonomiskt system som saknar etik, eller i alla fall moral, att se våra barns, barnbarns och deras barns väl som prio ett.

Jag gör alltså små besök i ilskestadiet då och då men i stort sett accepterar jag att det är som det är och att det inte hjälper att jag blir arg, det får mig bara att må dåligt. Kübler-Ross-modellen säger inte att man nödvändigtvis är i ett steg i taget, tar dem i ordning, eller ens att man går igenom alla steg – även om man når acceptansstadiet.


									

En spännande rapport

 

The impacts of a Hothouse Earth pathway on human societies would likely be massive, sometimes abrupt, and undoubtedly disruptive.

Avoiding this threshold by creating a Stabilized Earth pathway can only be achieved and maintained by a coordinated, deliberate effort by human societies to manage our relationship with the rest of the Earth System, recognizing that humanity is an integral, interacting component of the system. Humanity is now facing the need for critical decisions and actions that could influence our future for centuries, if not millennia (88).

Från Trajectories of the Earth System in the Anthropocene

Övning åt läsaren:

Vad innebär ord som massive, abrupt och disruptive när de står i en vetenskaplig rapport? Dra igång fantasin, tänk på ordet massive som beskrivning av påverkan på det globala samhället, kombinera det med disruptive och fundera över hur det kan se ut när det sker abrupt. Ingen lockande bild.

Plast i albatrossar

Chris Jordan's ALBATROSS film trailer from chris jordan photographic arts on Vimeo.

APKALYPSO

och självhushållning

Urvaken

Prepping för alla!

Our Finite World

Exploring how oil limits affect the economy

Förberedd

Det du önskar att du hade läst innan det händer. En blogg om vardagstrygghet och krisberedskap i ett allt mer sårbart samhälle