Den här bloggen skiftar över tid men jag har en vag idé om att den ska handla om hoten mot oss människor, människor i allmänhet alltså, alla människor. Jag har svårt att förstå situationen för, och identifiera mig med, dem som har det sämst i världen. Därför blir det så att bloggen handlar rätt mycket om en variant på svenskt medelklassliv i en del avseenden.
Jag fattar inte hur personer hamnar i grov gängkriminalitet eller hur man som chef för ett bolag i Sverige har mage att lyfta 50+ miljoner i lön och bonus. Självklart behöver de som har det svårt och behöver extra hjälp för att komma in i samhället få det, precis som man ger extra stöd till ett barn som har svårt att lära sig läsa eller räkna. Självklart sticker det i ögonen på personalen i det företag som just varslat över 2000 personer att chefen får 50+ miljoner, det skulle istället kunna avlöna tjugo ur personalen i fem år.
Jag kan som enskild inte göra mer än lite för att ändra det som pågår i samhället. Jag kan rösta, jag kan prata med folk och jag bloggar om en del av de grejer jag tycker är värda att uppmärksamma. Kanske påverkar det något lite, men för mitt liv, på kort eller medellång sikt gör det nog ingen skillnad. Alltså har jag att förhålla mig till det samhälle som råder, samtidigt som jag hoppas på, och lite lamt arbetar för, en förändring.
Ska jag förhålla mig till det samhälle som råder och försöka påverka mina egna och familjens förutsättningar i det samhället måste jag försöka analysera det. Tyvärr är jag inte så bra på sånt som jag önskar att jag var men jag ser ändå saker som får mig att fundera över vart vi är på väg och hur jag ska förhålla mig till det.
Inför en osäker framtid där energi riskerar att bli dyr eller rent av en bristvara, där ekonomin rimligen blir betydligt svagare än idag och samhällets möjlighet att bibehålla dagens service krymper har jag tänkt rätt mycket på hur jag kan påverka min och familjens situation. Som en konsekvens av det har jag lagt upp ett nödlager för att vi ska klara en kortare samhällsstörning och gör eller avser att göra en del förberedelser för att möta några möjliga samhällsförändringar.
Samhället i stort verkar gå motsatt väg, till exempel när man förstör järnvägen eller låter buset ta över. Som många andra förfasas jag över dådet i Göteborg, som en del andra blir jag inte förvånad. Inte för att jag förstår, utan för att jag – inser jag – vant mig.
Här någonstans blir jag fundersam över min egen reaktion. Jag har vant mig!?! Inte vid just den sorts vansinne som nu senast men vid att det skjuts, vid att det eskalerar år för år och jag förväntar mig att läget blir värre. Det skrämmer mig att jag vant mig vid den förväntan, att jag nått acceptansstadiet i mitt förhållande till samhällsutvecklingen.
Tanken att det nog inte är en så bra idé att bo i storstäder framöver kommer smygande, inte bara för att de är störningskänsliga utan också för att kriminaliteten kommer att breda ut sig. Mina tankar att hitta en plats att vid behov kunna slå sig ned på för att odla, hålla lite djur och ha en bit skog får så sakta en dimension till: Jag vill komma bort från gängkriminalitet och mål för terrorbrott.
Jag vet att jag inte är ensam om de tankarna men vart leder det? Mindre orter och byar dit polisen inte hinner kommer tvingas att freda sig. Om ”Grannsamverkan” inte längre räcker och den lokala nattpatrullen inte längre vågar konfrontera skummisarna, var hamnar vi då? Om tillräckligt många känner sig tillräckligt trängda får vi se värre saker än medborgargarden som utför olagliga gripanden och hämndaktioner. När skurkarna höjer insatserna och enskilda upplever sig fredlösa kommer till slut några att göra något åt det, jag hoppas det blir samhället så vi slipper se beväpnade medborgargarden eller rent paramilitära grupper växa fram.
Bloggen är alltså tänkt att handla om hoten mot oss människor och vårt samhälle ur ett kollapsperspektiv som handlar om klimat, ekologi, ekonomi men nu undrar jag om jag måste börja tänka på kriminalitet som en påtaglig faktor att ta hänsyn till. Jag vill inte behöva det, jag vill inte att kriminalitet ska vara ett allmänt förekommande hot och jag tror inte att medborgargarden är en vettig väg. Jag undrar om det är en väg vi kommer att tvingas in på och jag räds att det är så.
Vårt välstånd kommer av lättillgängliga och därmed billiga naturresurser. När kostnaderna stiger mycket och långvarigt minskar överskotten och samhällets ekonomi försämras. Samhället försöker åtgärda bristande förmåga med fler regler och mer komplexitet som tar resurser från praktisk verksamhet för att finansiera en växande byråkrati. Åtstramningspolitiken gör att det inte blir något över till hästskitteoremets sparvar, medborgarna – för vilka samhällets verksamheter skapats – tappar både ekonomiskt och i tilltro till ett kollapsande samhällsbygge. Det är en förståelig utveckling och jag tror att vi är mitt i den.
Jag hoppas verkligen att jag har fel.
Read Full Post »
Förändringens tid 