Varför välja den svåra vägen?

Read Full Post »

Kübler-Ross, steg 5 – Acceptans

Funderar lite över min resa genom Kübler-Ross-modellens faser avseende hur vi förstör våra livsförutsättningar.

Kübler-Ross-modellen säger att när en person står inför förestående död eller andra extrema, fruktansvärda öden (som personen ser det), så kommer han eller hon att uppleva en rad känslomässiga faser: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans (de flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt).

Jag inser och accepterar att vi är i början av stora klimatförändringar som kommer att påverka mitt liv men framförallt mina barns och deras eventuella barns och barnbarns liv. Precis hur klimatförändringarna kommer att påverka oss vet jag inte men det går att göra goda antaganden. Jag räknar åtminstone med att vi kommer att se:

• Mycket stora flyktingströmmar.
• Matbrist, åtminstone vissa sorters mat på delar av jorden.
• Ekonomisk depression, bara delvis som direkt konsekvens av klimathändelser.
• Fler konflikter mellan länder eller inom delar av länder och mellan befolkningsgrupper.

De kommande eländen jag ser handlar inte bara om klimat. För den som läst lite här bör det vara tydligt att jag också ser kommande resursbrister som ett svårt bekymmer. De kommer också att påverka oss och inte heller här vet jag vad som kommer att hända men kan åter göra någorlunda välgrundade antaganden. Vi kommer åtminstone att se:

• Flyktingströmmar.
• Matbrist.
• Ekonomisk svår depression.
• Fler konflikter.
• Svår brist på produkter vi är vana att ha.

Personligen uppfattar jag att vi ser en klimatförändring som sker snabbare än någonsin förr. Nej, jag räknar inte vulkanutbrott och annat som påverkat vädret under några år som klimatförändringar.

Personligen ser jag också tecken på begynnande resursbrister, det syns främst i ekonomin som är ett symptom på en underliggande sjuka. Jag räknar då inte med ekonomins normala svängningar utan tittar på tillgång, efterfrågan, priser och framför allt produktionskostnader.

Allvarliga resursbrister kommer, orsakade av klimatkriser och / eller utvinningsproblem, det antar jag alla kan vara överens om. Frågan är när de påverkar vårat sätt att leva. En del säger att det är långt dit, andra säger att det kommer inom några år. Själv tror jag jag får vara med om det under min livstid.

Men det skulle ju handla om acceptans. Som sagt inser jag att flera fenomen samverkar för att inom en, eller kanske bara delar av en, livstid ställa till det riktigt riktigt ordentligt för mänskligheten. Under digerdöden dog kanske så mycket som hälften av europas befolkning. Jag är inte främmande för tanken att det vi står inför kommer att medföra en ännu digrare död. För de som klarar sig igenom kommer livet att vara hårt och mycket annorlunda än något vi som art någonsin varit med om.

Acceptans är att inse läget och göra något åt det och om det inte går att göra något så åtminstone ta tillvara den tid som är kvar. Plötsligt inser jag att jag hymlat med vilken framtid jag ser: Den industriella civilisationens slut, i värsta fall barbari och civilisationens slut.

Förberedelserna för detta har blivit en betydande del av mitt liv.

Jag vill inte gå in på precis vilka förberedelserna är eller hur de genomförs men vill ändå nämna något, kanske för att inspirera, kanske för att sammanfatta för mig själv och möjligen även för att berätta att det finns de som försöker göra något på ett personligt plan när politiken sviker.

För de störningar jag antar kommer uppträda och växa i tid och omfattning har vi ett litet lager av mat och andra förnödenheter som kan ta oss genom kortare kriser.

Även långt in i förändringens tid antar jag att det sporadiskt kommer att vara möjligt att få tag i bränslen, oljor och reservdelar till enklare maskiner så även om jag sakteligen samlar på mig en del utrustning för ett lågmekaniserat jord- och skogsbruk behåller vi våra gamla maskiner.

För att bättra chanserna även när samhället förändras bestående har vi bosatt oss lantligt med tillräckligt med egen mark för att föda en familj eller två genom odling, jakt och uppfödning. Utrymmen finns för att hålla några höns, kaniner, grisar, getter och en häst. Vi har tillräckligt med skog för att värma huset och möjlighet tvätta oss. Vi har eget vatten och avloppsanläggningen fungerar utan el eller kemikalier.

I kombination med en kompiskrets där en del ser pessimistiskt på framtiden och agerar för att kunna hantera den bättre än flertalet känner jag att vi är på väg att få lite bättre chanser att klara oss något längre, och under bättre förhållanden, än samhället i stort.

Det kan synas egoistiskt att agera för sig själv och de närmaste. Jag förstår det. Mitt försvar är att jag har försökt och försöker att påverka samhället men inser att det kommer att hända för lite, för sent. När det nu är så försöker jag förbättra för oss och förhoppningsvis kan vi, när det krisar, samverka med andra som också gör det. I den bästa av världar kanske vi även kan hjälpa andra men det kommer inte att vara högt prioriterat.

De som inte agerar på den information som finns gör själva och villigt det valet. 

Här hittar du alla steg

 

Read Full Post »

Vi kommer att missa 1,5 C-målet

Vad som sker de kommande 10-20 åren, säg fram till 2035 är avgörande, till 2030 måste CO2-utsläppen halveras för att klara 1,5 C-målet.

– Hittills har de globala utsläppen inte börjat minska alls, så det är givetvis en väldigt stor utmaning, säger Markku Rummukainen, och pekar på att investeringar måste skifta från fossil till förnybar energi och energieffektivisering.

Om inte detta lyckas i närtid blir det nödvändigt för mänskligheten att på längre sikt göra så kallade negativa utsläpp, som innebär att koldioxid avlägsnas från atmosfären och sedan lagras under jord.

– Dessutom skulle risken för ”tipping points” öka, säger Markku Rummukainen och syftar på de klimatologiska brytpunkter bortom vilka utvecklingen hos vissa delar av klimatsystemet, till exempel delar av landisar, inte längre går att vända.

Här är sammanfattningen av IPCC-rapporten som släpptes idag. Citat ur sammanfattningen nedan.

The report finds that limiting global warming to 1.5°C would require ”rapid and far-reaching” transitions in land, energy, industry, buildings, transport, and cities. Global net human-caused emissions of carbon dioxide (CO2) would need to fall by about 45 percent from 2010 levels by 2030, reaching ‘net zero’ around 2050. This means that any remaining emissions would need to be balanced by removing CO2 from the air.

”Limiting warming to 1.5°C is possible within the laws of chemistry and physics but doing so would require unprecedented changes,” said Jim Skea, Co-Chair of IPCC Working Group III.

Därför skriver jag att vi kommer att missa 1,5 C-målet. Snabb och omfattande omställning så att vi når halverade CO2-utsläpp år 2030 och noll utsläpp år 2050. Att klara målet kräver aldrig tidigare skådade förändringar. Samtidigt ökar våra CO2-utsläpp fortfarande år för år.

Så vi kommer att missa och behöva hantera konsekvenserna av det – så långt det ens är möjligt. Vi avser då mänskligheten, huvudsakligen blir det våra barn och deras barn och barnbarn som drabbas.

Read Full Post »