Kollapsens förspel här och nu

Jag är övertygad om att vi redan är i en begynnande kollapsfas av panarchy-typ (saknar svensk översättning av panarchy) och de flesta vet inte om det eller vill inte veta om det.

För en majoritet av befolkningen i Sverige och andra I-länder är informationen tillgänglig, likaså för våra politiska ledare. Likväl finns ingen förberedelse på samhällsnivå. Vi MÅSTE förändra samhället från att vara specialiserat för det som varit till att bli varierat och redo att utnyttja de tillgångar vi har i det som kommer. Ytterst få gör det och då främst på en personlig nivå.

Jag ser det som att vi sitter i ett hus och rök kommer in i rummet där vi befinner oss. Vi borde lämna byggnaden och ta med våra viktigaste tillgångar. Istället blir vi sittande, övertygade om att det bara är grannen som grillar. När lågorna slickar dörren till vårt rum är det för sent att få med sig tillgångarna för en ny start, det är bara att ställa sig i kylan och se hur det går.

Det ekonomiska system som i hög grad ligger bakom våra kommande svårigheter kommer troligen bestå tills det genomgår en smärtsam kollaps. När den är över kommer vi att drabbas av politisk och kulturell kollaps som medför social kollaps. De senare kollapserna tror jag inte blir apokalyptiska sett utifrån men för individerna som upplever dem och inte är åtminstone psykologiskt förberedda kommer det att bli ytterligt tungt.

Ytterst söker de flesta människor trygghet och då det okända är otryggt håller de fast vid det som är – tills det gått så långt att det är mer smärtsamt att hålla sig fast än att kasta sig ut i det okända. Jag tror att de flesta av oss ganska länge till kommer att tycka att vi har det bättre som det är – även när det blir sämre – än de alternativ vi kan föreställa oss när det pratas om omställning. Vi saknar erfarenhet av den omställda världen och de få praktiserande omställare vi ser är människor som lever i samhällets kanter – och sådana vill vi ju inte vara…

Min tro är att vi som kultur eller samhälle kommer att bita oss fast i det vi känner till. Vi kommer att betala dyrt för att få fortsätta åka bil, köpa ångestdämpande ting och drömma om den ekonomiska återhämtning som ska lösa problemen och göra oss – om inte rika – åtminstone obekymrade igen.

En kollaps beskrivs av David Jonstad i boken ”Kollaps” i hög grad som en avkomplexifiering av samhället. Om de som styr samhället är oförmögna att förenkla det och komplexitetens organisation samtidigt upphör att fungera kommer samhällets medborgare att ignorera de komplexa systemen och utarbeta egna inofficiella system med låg komplexitet.

Min önskan och förhoppning är att tillräckligt många skapar individuella lösningar och nätverkar med varandra så att en subkultur av omställare bildas. Om växande grupper av medborgare inofficiellt och självorganiserat skapar alternativ till det rådande samhället kan det bildas ickespecialiserade resilienta kulturer som består genom förändringens tid.

Hur det än går kommer vi att leva i ett samhälle minst lika olikt dagens som det nuvarande är olikt 1800-talets. Kanske blir omställningen i någon mån en tillbakagång, förhoppningsvis med tekniska, kunskapsmässiga och kulturella bidrag från vår tid som tar udden av de tyngsta bördorna, räddar människoliv och tillåter oss att leva med acceptans för varandra.

Mer eller mindre relevanta länkar för resonemanget ovan:

• Varför vi inte inser hur illa det är: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/darfor-blundar-du-for-klimathotet_5751885.svd

Read Full Post »

Growth for the sake of growth is the ideology of the cancer cell.

Rubriken är ett citat av Edward Abbey.

1972 publicerades ”The limits to growth” som – helt korrekt – påstod: ”At some point in time, humanity’s ever-increasing resource consumption will meet the very real limits of a planet with finite natural resources.” Med detta enda citat har författarna troligen täckt in allt som behöver sägas om vart vi är på väg. Det som återstår är att hantera det.

Huvudbekymret är att våra tillgångar sinar, resten är bara konsekvenser av det. Förändringens tid blir svår, hur svår den blir beror i hög grad på hur förberedda vi är. Antingen ställer vi om planerat och förhoppningsvis kontrollerat eller så blir vi omställda av resursbristen. Jag är övertygad om att det är bättre att välja hur det ska gå till än att försöka hantera det som bara råkar bli.

Somliga som accepterar den kommande resursbristen menar att det globala samhället kommer att inleda en tillbakagång. Ordet ”tillbakagång” implicerar dock ”åter till något som varit” så de tror kanske att det kommer att bli som förr men de resurser vi då hade saknas nu så vägen tillbaka är stängd. Ta fisket som exempel: ”Förr i tiden” hade man förhållandevis små båtar som fiskade kustnära med små redskap. Därmed lämnades stora fiskbestånd orörda som kunde återpopulera utfiskade kustvatten. Idag har vi med flytande fiskerifabriker dammsugit stora delar av haven så att en återgång till småskaligt fiske är omöjlig eftersom både kustvattnen och havsområdena är utfiskade och inga stora orörda fiskbestånd finns kvar för återpopulering.

Efterfrågan på de flesta resurser stiger som en konsekvens av en ökande befolkning och individernas ökade krav på levnadsstandard. När efterfrågan blir för stor kan resursutvinningen inte möta efterfrågan och brist uppstår. Man kan tro att det bara handlar om att öka utvinningshastigheten men med oljan som aktuellt exempel ser vi att det inte är möjligt när tillgången sinar. Istället får vi dubbla bekymmer; resurserna avtar så att utvinningshastigheten sjunker samtidigt som efterfrågan ökar – vi matar bristen från två håll.

Andra resurser tar inte slut, vi bara förstör förutsättningarna för att nyttja dem, så är fallet t.ex. med vatten. Genom växthuseffekt och nedsmutsning smälter vi glaciärer så att vattentillgången minskar och förstör dricksvattnet så att det som ändå finns blir otjänligt. Dessutom dämmer vi floder och avleder vatten för bevattning vilket ger upphov till ytterligare vattenbrist nedströms och därmed konflikter mellan nationer som delar floder.

Växthuseffektens verkningar är oklara. Ökad ökenspridning, globala konstiga väderfenomen, migrerande djur och människor samt förlust av arter som inte hinner anpassa sig kommer att ge upphov till stora svårigheter. Hur allvarligt det blir vet vi inte men sommarens minskade skördar, bränder och översvämningar jorden runt indikerar att något håller på att hända och konsekvenserna kommer att bli bistra, i vanlig ordning är det de fattigaste som råkar illa ut först.

Ekonomer, eller kanske det ekonomisk-politiska-sociologiska systemet har inte förstått att oändlig tillväxt är en fysikalisk omöjlighet. Man tänker sig att innovation och effektiviseringar ska driva en bibehållen tillväxt men det finns minst två invändningar mot det: För det första skapar effektivisering ökad efterfrågan och för det andra; oavsett effektivitet så går det inte att täcka jorden med vägar, hus och sojaodlingar. Om inte annat dör ekosystemen – och vi med dem. Det finns alltså gränser som inte går att ignorera.

Vi står inför utmaningar som blir farliga om vi inte hanterar dem vettigt. För att hantera dem måste vi ställa om samhället, omställningen borde redan varit på god väg, nu blir det istället mer brådskande och en hårdare omställning.

Några av de saker som krävs är att vi avvecklar beroendet av billig olja och lättillgänglig energi, hanterar en ny ekonomi där nedväxt istället för tillväxt blir norm, utvecklar metoder för att förse jordens befolkning med livsnödvändigheter på ett sätt som inte ackumulerar negativa effekter i biosfären och därför kan fortgå obegränsat samt tar hand om allt avfall som vi i olika former spritt omkring oss. Dessutom måste vi restaurera delar av biosfären för att säkerställa att ekosystemen inte havererar.

Var och en av dessa uppgifter är enorm, att göra det i en tid då tillgången på billig energi minskar och samhället utsätts för en mängd nya påfrestningar blir ohyggligt svårt – vi som art har aldrig varit med om att gå från högvärdiga och lättilgängliga energislag till lågvärdiga och svåråtkomliga. Att under nedgången i förändringens tid genomföra förbättringar vi inte klarat under överflödstiden undrar jag om vi klarar. Världen är redan i en situation som blir allt mer ohållbar, ändå ses av många det rådande ekonomiska systemet som det viktigaste att rädda.

Våra möjligheter att ta oss igenom de kommande förändringarna med – och till – någon form av gott liv verkar små. Som jag skrev tidigare så kommer vi att ställa om eller ställas om. Med det menar jag att om vi aktivt väljer att planera och genomföra obehagliga men nödvändiga förändringar kanske vi kan klara att behålla trygghet och värdighet. Om vi istället käbblar om ifall något behöver göras och hur det i så fall ska göras så kommer vi att bildligen skrikande släpas igenom förändringens tid för att hamna i det som råkar bli. Det är som att sitta i en bil på en väg; antingen styr man eller så släpper man ratten och ser vad som händer…

Mer eller mindre relevanta länkar för resonemanget ovan:

• Allmänningens dilemma: http://sv.wikipedia.org/wiki/Allm%C3%A4nningens_dilemma
• Who killed economic growth?: http://www.youtube.com/watch?v=EQqDS9wGsxQ&feature=relmfu
• http://en.wikipedia.org/wiki/The_Limits_to_Growth
• http://www.smithsonianmag.com/science-nature/Looking-Back-on-the-Limits-of-Growth.html

Read Full Post »

Förändringens tid

Varje system, biologiskt, kulturellt eller ekonomiskt genomgår förändringar orsakade av yttre tryck. För ett system finns enligt panarchybegreppet (2) fyra tydliga faser (1) :

1. Exploatering – En möjlighet öppnas och pionjärer etablerar sig i det område som ännu inte används av andra. Det är gott om resurser och pionjärerna mutar in olika och överlappande nischer varefter konkurrensen om dessa tilltar. Konkurrensen är hård och växlande, nya formationer och nya pionjärer kommer och går.
2. Stabilitet – De som klarat sig genom exploateringen är specialister inom sitt område. De tar över allt större del av sin nisch och konkurrerar mindre specialiserade aktörer. Diversiteten minskar allt eftersom dominanterna lägger beslag på sina favorittillgångar. Eftersom aktörerna nu är specialister har de svårt att hantera förändring och motverkar detta om de har möjlighet.
3. Kollaps – De extrema specialisterna klarar inte det yttre förändringstrycket som därför förr eller senare överväldigar dem. De saknar förmågan att anpassa sig tillräckligt snabbt och upphör att fungera. Då systemet ofta verkar symbiotiskt kan ett till synes begränsat haveri leda till att hela systemet faller samman varvid samarbetet upphör. I denna kollaps – som kan vara mycket snabb, men inte måste vara det – frigörs ackumulerade resurser till omgivningen.
4. Omstrukturering – Med frigjorda resurser och lediga nischer kan nya aktörer etablera sig genom invasion eller genom att nya samarbeten uppstår men även genom att de nischer som finns mixas till något nytt som ger möjlighet för helt nya aktörer. Konkurrens uppstår och fasen övergår i nästa exploateringsfas.

När jag betraktar vårt samhälle och vår kultur som ett system enligt de fyra faserna ser jag ett system i stabilitetsfasen. Vi har specialicerat oss på att nyttja billig energi och en rad naturresurser för att uppnå enorma fördelar.

Ett specialiserat system i en stabilitetsfas är en behaglig upplevelse för systemmedlemmarna. Baksidan av det är när det yttre förändringstrycket tilltar och systemet hamnar i kollapsfasen och inte kan hantera förändringarna. Förändringens tid – då systemet faller samman – är en plågsam upplevelse för dess medlemmar, om de alls klarar sig utan sitt system.

Givet att man accepterar panarchymodellen och att vi sedan oljans intåg och vårt nyttjande av billig energi började har levt i en stabilitetsfas bör man oroas lite om yttre förändringstryck börjar uppträda. Som specialister kommer vår kultur inte att klara en kommande kollaps – eller förändringens tid som jag föredrar att kalla det.

Och…? Jo, tittar vi på utvecklingen i världen sedan 2006 ungefär finns det några intressanta fenomen att lägga märke till. För det första har vi inte lyckats öka utvinningen av olja trots ökande efterfrågan. Detta har lett till ekonomiska problem som drabbat hela den industrialiserade världen hårt. Accepterar man att vi nått taket för tillgången på billig energi och närmar oss taket för andra enkelt utvinningsbara naturresurser så inser man att vi just nu utsätts för ett ökande yttre förändringstryck i och med att brister uppstår. Med andra ord så är vi på väg in i kollapsfasen och vi är både specialiserade och oförberedda.

Låter det som en lockande resa att vara med på?

(1) Thinking “Resilience” By William E. Rees, FRSC

(2) Panarchy

Read Full Post »