Ni vet Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 när ett Ukrainskt kärnkraftverk gick åt helvete och det regnade Cesium över delar av Sverige, speciellt över Gävle? Den spelar fortfarande roll.
Tjernobylolyckan vräkte ut Cesium 137 för 32 år sedan och eftersom det halveras på drygt 30 år finns ungefär hälften kvar. Cesiumet har en tendens att samla sig på vissa ställen och i vissa djur och växter, ett sånt djur är vildsvin.
Jag tänker då och då på det, och andra kärnkraftolyckor, spridningshändelser och avfallsproblemen eftersom det nu höjs röster för att rädda klimatet med kärnkraft. De miljöproblem vi måste hantera består inte bara av klimatet…
Nä, den ”nedbrytbara” plasten bryts inte heller ned när den hamnar i naturen. Tvärtom far naturen illa av plast, riktigt illa. Vi borde kanske sluta häva ut massa sopor i naturen.
Ironin i bensinupproret i en tid då miljö och klimat blivit ödesfrågor har väl inte undgått någon antar jag. Det går att ha en lång diskussion kring sakfrågan bakom bensinupproret och jag är starkt för att det ska gå att leva i glesbygd men metoderna för att möjliggöra det behöver diskuteras och det går jag inte in på nu.
Hursom, bensinupproret, folk blir arga och ledsna när det blir för dyrt att köra bil för vi både vill och behöver köra bil för att våra liv ska fungera. När vår möjlighet att köra bil hotas protesterar en del av oss för, som sagt, vi kan inte låta bli. Jag läste att nån politiker tyckte att folk skulle byta till fossilfria bilar (vilka de är kan man också diskutera) och antar att politikern syftade på E85, biogas och el. Även bortsett från alla andra bekymmer med bilköp så har många inte råd att lägga de pengar som behövs för en ny bil.
Hursom, bensinupproret… Det jag uppfattar som ironiskt, förutom motsättningen mellan stad och glesbygd som finns inbyggd i upproret, en motsättning som är så djupgående och har så många förgreningar in i samhället – både sett till orsak och verkan – att också det får vara till nån annan gång, det jag uppfattar som ironiskt är att vi å ena sidan oroar oss för miljö och klimat och å andra sidan oroar oss för att inte kunna släppa ut tillräckligt med avgaser – även om vi uttrycker det senare som oro för att inte kunna köra då vi behöver det.
Precis det är grejen: Att vi behöver släppa ut avgaser och förstöra miljön för att leva det liv vi lever och sällan har det varit så tydligt som i bensinupproret på en sida i tidningen och klimatångest på en annan sida i samma tidning, eller nyheter eller var som. Så många pratar så mycket om hur vi ska försöka minska miljöskador och klimatförändringar genom olika tekniska lösningar men få talar om att det inte går och att vi måste ändra vårat sätt att leva, ändra det drastiskt, för att hålla miljöskador och klimatförändringar på mindre katastrofala nivåer.
Vi vill inte ändra oss, vi kanske inte kan ändra oss för vi är fast i ett system och har inget alternativ planerat. Ändrar vi inte det system vi lever i går vi under av miljö- och klimatförändringar, ändrar vi systemet måste ändringen vara så stor, förändringen så drastisk, att samhället som vi känner det går under. Även om nuvarande samhälle ersätts av något de flesta kan acceptera vet vi inte hur det nya skulle se ut och det tror jag är nästan lika skrämmande som en undergång av klimat- och miljösvårigheter.
Jag ser ingen annan anledning till att vi inte redan ändrat hur vi lever. Jag ser i bensinupproret att vi inte kommer att förändra vårt sätt att leva innan miljö- och klimatkatastrofer tvingar oss. Jag är övertygad om att det blir värre att vara med om det än vad vi än hade kunnat hitta på för att självmant ändra våra liv – även om alla på hela jorden hade tvingats bli Amish.
Sammanfattning: Bensinupproret pekar på vår oförmåga och ovilja till förändring. Den oförmågan driver oss mot miljö- och klimatkollapsen som vi är och komer att vara oförberedda på. Det kommer att bli en otäck förändring.
Scranton med flera menar att det är för sent, att vi måste vänja oss vid tanken på att slutet kommer. Slutet på civilisationen, kanske på mänskligheten, för att vi vanvårdat vår livsmiljö. Andra menar att vi ska kämpa för att få till begränsningar av CO2-utsläpp och miljöförstöring för att klara 1,5 C-gränsen, eller om det inte går 2,0 C-gränsen. Bara vi håller oss under 1,5 C, eller kanske 2,0 C, går det bra uppfattar jag det som.
Jag tror inte på någon av dem, eller på båda beroende på hur man ser på saken. 1,5 C-målet är förlorat, oavsett om vi hamnar på 1,6 C , 2,1 C eller ännu högre kommer världen att förändras till något vi varken kan förutse eller förstå, förstå på ett känslomässigt plan.
Som du sår får du skörda sägs det, men om man inte får det, för att skördarna torkar eller regnar bort. Om årstiderna blir opålitliga, oförutsägbara? Om jordar som nu ger avkastning med minskat näringsinnehåll ska brukas med brist på konstgödning, brist på bekämpningsmedel och brist på bränsle till traktorer. När kemiska industrier som gått i konkurs spiller ut toxiner som blandas med radioaktivitet från havererade kärnkraftverk, hur blir det då?
Du tycker jag svartmålar? Med ostadigt väder, svält, resursbrist, vattenbris, stridigheter och flyktingströmmar kommer ekonomin haverera, när det sker överges dyra anläggningar som industrier och kraftverk. Civilisationen är en komplex väv och när trådar i väven börjar gå av faller den sönder så att vi som lever i den måste leva vidare på något annat sätt, om vi klarar oss.
Det är för sent för att vi ska oskadda genom resursbrister, klimatförändringar och miljöförstöring. Vi måste nog vänja oss vid det. Samtidigt är det aldrig för sent att lindra följderna. Kan vi hejda klimatförändringarna vid 2,1 grader istället för 2,4 så blir det rimligen lite mindre illa, kan vi kontrollerat avveckla de skadligaste industrierna och hejda miljöförstöringen blir det lite mindre illa och kan vi börja skära i vårt energianvändande innan vi tvingas till det blir förändrigen inte lika grym.
Så, det är för sent för att vi ska gå oskadda genom resten av århundradet men inte för sent för att göra skadan mindre, aldrig för sent att göra skadan mindre. Kanske dör en miljard av jordens befolkning bort de kommande hundra åren, kanske hälften eller kanske blir bara en av tio kvar. Även om bara en av hundra överlever har jag svårt att se hur arten människa ska dö ut helt.
Även i en förödd värld finns det antagligen växtlighet som kan eldas för värme och förhoppningsvis kan delar av den ätas. Det kommer att finnas massor av material i ruinerna efter vår civilisation att använda som råvaror för enklare tekniklösningar än de nuvarande. Under en övergångsperiod finns det också kvar fungerande teknik. Undantaget en fullständig ekologisk kollaps bör det bli folk kvar här länge än.
Det är inte för sent för skademinskning men för sent för att vi ska klara oss så oskadda att vi kan ignorera svårigheterna. Återstår att se vilka som drabbas hårdast och vad de tar sig till
Kanske ska lätta upp stämningen med lite tecknad film…
Betryckande nyheter att nånstans runt en miljon arter riskerar att dö ut inom några årtionden. (DN har nu låst artikeln så länken går till Omni där det finns länkar till fria artiklar. Citatet nedan ur den nu låsta DN-artikeln.)
– Vi håller på att undergräva själva grunden för vår ekonomi, vårt uppehälle, vår matförsörjning, vår hälsa och vår livskvalitet i hela världen, säger Robert Watson, ordförande i IPBES, The Intergovernmental science-policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services.
Men klimatet också förstås: Vi kommer inte att fixa tvågradersmålet heller. Politiker i en av världens största ekonomier verkar se smältande Arktis som ”Bra för handeln!” vilket är en av många saker som givit mig övertygelsen att vi missar. Om de inte skärper till sin inställning i miljöfrågor, såväl klimat som biodiversitet och föroreningar kan de sabba andras ansträngningar.
Förändringens tid 