Denna artikel som beskriver hur politiska figurers anhängare hånar motståndarnas representanter får mig att fundera över vår demokrati. Vår demokrati, då menar jag inte specifikt demokratin i Sverige utan den representativa demokratin.
Det sägs mycket om den representativa demokratin, bland annat att den är långt ifrån perfekt men det minst dåliga vi kunnat komma på och att vi får de politiker vi förtjänar. Ibland tänker jag på direktdemokrati som ett alternativ men den lösningen dras också med problem, jag tänker då exempelvis på att många inte kommer vara insatta i sina beslut, att vi är känsliga för reklam och annan påverkan, att vi är kortsiktiga och att vi gärna skaffar oss fördelar på andras bekostnad.
Jag har förstås ingen lösning, det finns de som är långt klokare än jag som får fundera på det men jag ser ett problem och det är första steget för att finna en lösning. Ändå tänker jag att det inte borde vara så väldigt svårt att hitta ett system bättre än det som leder till sånt som i artikeln ovan. Vad är det för fel på oss, varför låter vi en person eller ett parti företräda oss även när de är uppenbart knasiga och varför biter vi oss så ofta fast vid en föreställning om hur saker är och fungerar även när det finns väldigt starka tecken på att vi har fel?
Man har gjort försök där folk har fått tala om vad de tycker om olika saker, i politik eller vilka utseenden de föredrar hos en partner, genom att pricka i en skala från 1 till 10 och sedan förklara varför de valt som de gjort. För en del av personerna har man ändrat flera svar så det hamnat i motsatta änden av skalan. De personerna motiverar glatt varför de svarat som de gjort. Det konstigaste är att när de väl motiverat för sig själva varför de tycker si eller så (som är tvärt emot vad de tyckte från början) så blir de övertygade och har kvar den åsikten flera veckor senare.
Här nånstans börjar jag fundera på om teknokrati med en vald målstyrning skulle kunna vara något. Jag menar då att befolkningen skulle, på något sätt jag inte tänkt ut, förklara vart de långsiktigt vill – målet med samhället, och teknokrater skulle tillsättas för att nå dit. Men då är förstås frågan hur man får fram den folkliga visionen.
Jag skulle i ett sånt läge säga att jag vill att teknokraterna styr samhället så att vår barnbarns barnbarn får drägliga liv, liv där den totala lyckan genom livet är mindre än det totala lidandet och att förväntad livslängd ligger någonstans som idag. Men det är jag, andra kanske har andra mål och även om vi skulle vara överens om det – hur tusan mäter man det och även om man till äventyrs lyckas mäta det – vilket är den rätta vägen dit?
Jag tror vi lever för långt från verkligheten för att kunna fatta rimliga beslut, för långt från de delar av livet som ger oss grunderna för att överleva – mat, vatten, skydd, trygghet, vänskap. Får man sitt levebröd från att stirra på en skärm och plippra med den blir förstås skärmen och det man plipprar med viktiga, en bäck som rinner i skogen – inte så mycket. Får man istället sitt vatten från bäcken i skogen blir bäcken viktig och plippret på en skärm inte lika mycket så.
Vi har fjärmat oss för långt från grundförutsättningarna för vårt överlevande, vi förstår inte ens – känslomässigt – hur viktig naturen är. Därför kommer vi låta den gå under medan vi plipprar på våra skärmar, upptagna av det vi uppfattar som avgörande i våra liv. Först när grundförutsättningarna är otillräckliga kan vi komma till sans.
Det kanske inte är fel på de politiska systemen i sig, det är vi som inte fattar vad som är viktigt och det kommer vi inte att förstå i tid: Man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Förändringens tid 