Lätt spritkök av läskburk

Jaha, om man nu inte är beredd på kris och inte har något spritkök men behöver koka vatten, vad gör man?

Har du T-sprit hemma och en öl- eller läskburk kan du enkelt göra ett eget spritkök. 🙂 Funkar inomhus men måste stå på eldfast underlag och tänk på att ha släckutrustning i närheten om det går illa.

Har du ingen sprit men ett ställ för köksredskap från IKEA kan man använda det för att elda med kvistar, det kan dock bara användas utomhus.

Campingkök som kan eldas med kvistar och kottar

Read Full Post »

Zoo med djur i naturlig miljö

Nyhetssajten ”The Onion” rapporterar om ett fantastiskt zoo som visar djuren i en genuint realistiskt livsmiljö.

Ett litet smakprov på det arbete som läggs ned för att framställa djurens tillvaro så realistisk som möjligt:

“Our zoo is dedicated to providing every one of our animals with surroundings that mimic their natural homes as closely as possible, which is why we’ve built dozens of modern habitats that contain the precise types of discarded plastic and styrofoam packaging, acidified water sources, and industrial byproducts they typically encounter in the wild,” zoo director Michael LaForge said of the facility’s trailblazing enclosures, which occupy more than 100 acres of largely drought-ravaged and eroded land abutting a chemical processing plant. “In the past year alone, we’ve spent over $20 million to systematically contaminate dozens of exhibits for our animals, from our freshwater pond tainted with hydraulic fracturing runoff to our temperate woodlands that we reduce in size every month through systematic deforestation.”

Read Full Post »

Läge att överge BNP? (Ja!)

Kanske bättre att mäte det vi vill (eller bör) eftersträva istället för att mäta något annat bara för att det är lättare…

Read Full Post »

Lite svart humor

Kallt? http://xkcd.com/1321/

Finns gott om djur. http://xkcd.com/1338/

Read Full Post »

”En sorgesång till min framtida dotterdotter”

All information finns. Det handlar inte längre, kan inte längre handla, om att övertyga folk med fakta. Vi måste blanda in känslor. Jag är ingen poet men det finns de som är.

Att tala om vädret betyder i dag att tala om vår egen förändrade framtid. Hur ska jag förklara vår passivitet inför klimatförändringarna på mitt blivande barnbarns 7-årsdag? Det frågar sig författaren Zadie Smith. ”Jag tror inte att hon kommer att förlåta mig”.

Det finns ett vetenskapligt och ideologiskt språk för vad som händer med vädret, men det finns knappt några personliga ord. Är detta förvånande? Människor i sorg brukar använda eufemismer; liksom de som är skyldiga och skäms. Den mest melankoliska av alla eufemismer: ”Det nya normala”. Det är ”det nya normala”, tänker jag när ett älskat päronträd, halvdränkt, tappar greppet om marken och faller. Järnvägen till Cornwall sköljs bort – det nya normala. Vi kan inte ens säga ordet ”onormalt” högt till varandra: det påminner oss om hur det brukade vara. Bättre då att glömma det som tidigare var normalt, hur årstiderna följde på varandra med en återhållsam charm som bara poeterna värdesatte.

Hur det ”brukade vara” är smärtsamt att påminna sig. Att trycka ner pinnen till en fyrverkeripjäs i den kalla, torra marken. Beundra järnekens frostiga bär på väg till skolan. Ta en lång, uppfriskande promenad på annandagen i vinterskimret. Hela fotbollsplaner som krasar under fötterna. Lite sol till fettisdagen och lite mer till hästkapplöpningen Grand national. Kyliga regnskurar i april. Värme till Wimbledon. Julibröllop i förtröstan på fint väder. Den klara möjligheten till en solbränna på Glastonburyfestivalen. I alla fall, kunde vi säga varandra, i alla fall kan vi lita på augustihettan – i Cornwall förutom under karnevalen. Och det är trevligt att skottarna kan ta med sig lite mer värme när de packar ihop och åker hem.

Kanske kommer vi att vänja oss vid detta nya England och – som de mycket unga eller nyligen inflyttade – ta för givet att april är tiden för kortbyxor och sandaler, eller att nyåret traditionsenligt inleds med en biblisk översvämning. Man säger att fjärilar kommer att dyka upp i nya områden och att flyttfåglar kommer att anlända tidigare och ge sig av senare – det kanske blir intressant, och nytt, och inte nödvändigtvis sämre. Kanske minns vi fel om det förflutna! Themsen har inte frusit på generationer och drömmen om en vit jul är bara en kollektiv Dickensk villfarelse. Dessutom: Har det här landet inte alltid varit blött?

Det är fantastiskt vilka sidospår man kan få sig att slå in på för att undvika motorvägen längre fram. England var aldrig så blött som vare sig dess kända romaner påstår eller våra amerikanska kusiner förutsätter. Vädret har förändrats, det fortsätter förändras, och med det går så många synbarligen små saker – helt frånsett tågräls och hus, levebröd och faktiska liv – förlorade. Vi kunde till exempel utgå ifrån att vi alltid lätt skulle kunna hitta en igelkott i ett hörn av någon trädgård i London, plocka upp den i kupade händer och försiktigt veckla ut den för våra barn – eller åka ut på en picknick och betrakta hur tjocka humlor kravlade in i en öppen marmeladburk. Varje land har sin egen variant av detta lokala vemod. (Och varje land har sina egna varianter av våra argument, när det kommer an på orsakssammanhang.) Klimatförändring eller bilar? Klimatförändring eller mobilmaster? Man ska egentligen inte dra fram de små förlusterna, de verkar inte vara värda att nämna – inte i jämförelse med de apokalyptiska visioner som målas upp av klimatforskare och filmregissörer. Och så finns alla de där människorna som tror att ingenting särskilt alls håller på att hända.

Även om det har sagts många hårda ord om allmänhetens naiva inställning till det kommande nödläget, så tycker jag inte att responsen heller är särskilt överraskande. Det är svårt att ständigt grubbla på apokalypsen, särskilt om man vill komma ur sängen om morgnarna. Vad som saknas hos ­kritiken är hur stor del av vår reaktion som är känslomässig. Hade den inte varit det, så hade debattens ton varit en helt annan. Vi kan till exempel lätt föreställa oss en värld där förnekarna inte var förnekare alls, utan simpelt kallblodiga pragmatiker; den sortens människor som säger: ”Jag fattar mycket väl vad som håller på att hända, men mina barnbarn bryr jag mig inte om – jag bryr mig om mig själv, mina aktieägare och konkurrensen från Kina.” Och det finns faktiskt några som säger så här, men inte så många som man rimligen skulle kunna tro.

En annan reaktion som skulle vara begriplig förenar en djup religiös känsla med miljömedvetande, ty de som ­betraktar jorden som en helig Gudsgåva borde, säkerligen, rimligen, vara bland de mest ivriga i försvaret av den. Några få av dessa dyker också upp här och var, men inte heller de är ens hälften så många som jag skulle trott. I stället läggs bevisen fram för att ”tros på” eller ”bestridas”, som om forskningsrapport­erna vore Lutherska teser fastspikade på en port. I USA har man till och med hittat ett besynnerligt kryphål i Guds ­skapelse som har med hierarki att göra. Man hävdar att eftersom Han satte människan över ”tingen” – över djur och växter och havet – så kan vi med ett rent samvete låta alla dessa ting gå åt helvete. (I England har den traditionella kristna kärleken till land­skapet smidigare konverterats till miljömedvetande, i synnerhet hos den lantadel som äger så stora delar av det.)

Men jag tror inte att vi har förvandlat vetenskapliga rön till en fråga om tro utifrån ren dumhet. Tro har vanligen ett ­emotionellt inslag; den är längtan i förklädnad. Det är klart: vad gäller våra ledare så består mycket av politiseringen av ekonomiskt motiverat, cyniskt ont uppsåt, men här nere på marken är det längtan efter skuldlöshet som driver oss. För bägge ”sidor” är uppfyllda av skuld, uppfyllda av själväckel – det som Martin Amis en gång kallade ”art-skam” – och vi riktar det utåt. Det är detta som driver den småaktiga harmen i våra debatter, även mitt i krisen.

Under superstormen ”Sandy” klättrade jag, gravid sedan flera månader, ner femton våningar i mörkret bara för att få en wifi-signal och mejla en klimatförändringsförnekande bekant om detta färska bevis på hans idioti. Och det krävs bara en polarvirvel – en ficka av kalluft som kan sänka temperaturen – för att ens mejlkonto ska fyllas av spydiga motberättelser från konservativt benägna släktingar – som om allt detta bara var en lek, och att det enda som står på spel är huruvida du eller dina galne morbror i Florida är ”alarmister” eller ”realister”. Under tiden, på Jamaica, där ”Sandy” först nådde land, faller de allt vanligare tropiska lågtrycken, stormarna, orkanerna, torkorna och jordskreden inte i kategorin för ontologiska diskussioner.

Sjung en elegi för det som spolats bort! För livscyklerna, för saltvattenträsken, husen, människorna – hela öar av männi­skor. Borta, över och förbi! Men inte riktigt än. Apokalypsen sker lämpligen alltid i framtiden – om man inte råkar bo på Mauritius eller på Jamaica, eller på någon av de många andra farliga platserna. Färska rapporter visar att ”om globala utsläpp av växthusgaser fortsätter vara desamma” kommer det att bli riktigt allvarligt kring 2050, precis lagom till min dotter­dotters sjuåriga födelsedag. (Framtida barnbarn brukar ofta frambesvärjas i den här sortens elegier.) Ibland är dessa ele­giers allomfattande, repetitiva karaktär så utmattande vemodig – och så lösgjord från alla försök till meningsfullt handlande – att man knappast kan undgå att hos elegikern spåra ett fata­listiskt liberalt sinne som har, när allt kommer omkring, en lika pervers längtan efter apokalypsen som de evangelister vi anses bruka håna.

Nyligen har man kunnat se hur bägge sidor luta sig lite närmare för att lyssna till teknokraternas optimistiska ­argument. Någon sorts trolleritrick har inträffat som har fått oss att börja gå från att prata om bekämpning och återställning till att diskutera koldioxidavskiljning och lagring, och högre skyddsvallar mot havet, och generatorer på taken, och surra fast seglen. Bägge sidor möts i nederlaget. De säger varandra: ”Jo, kanske borde vi ha diskuterat detta på något annat sätt, för ett tag sedan, men nu är det för sent och nu måste vi jobba med vad vi har.”

Detta kommer utan tvekan att verka besynnerligt för min sjuåriga dotterdotter. Jag tror inte hon kommer att förlåta mig, men det kan vara nyttigt för henne att få en inblick i tankevärlden, om så bara för att få en uppfattning. Vad ska jag säga henne? Hennes lärare kommer redan att ha förklarat att det som hände med vädret 2014 var en obekväm sanning, ekonomiskt, politiskt – men det är ju fullständigt uppenbart redan nu. En global folkrörelse kunde ha tvingat in saken på den politiska agendan, kosta vad det kosta ville. Vad hon kommer att vilja veta är varför det dröjde så länge innan denna rörelse trädde fram. Så jag skulle kunna svara henne att, okej: vad du måste ta med i beräkningen är att vi precis hade genom­levt ett århundrade av relativism och dekonstruktion, då vi informerades om att de flesta av våra mest helhjärtade principer antingen var tvivelaktiga eller bara önsketänkande, och på många områden i våra liv hade vi redan uppmanats accep­tera att ingenting är oumbärligt och allting förändras – och detta hade gjort oss en aning ur slag.

Och det är också viktigt att komma ihåg att våra nödvändiga livsbetingelser – de saker som ovillkorligen verkar vara det – inte bara ifrågasätts av fysiker och filosofer utan existerar, irrationellt, i medvetandet hos resten av oss, möjligen avskyvärt ur ett intellektuellt perspektiv, men vi upplever dem ändå som orubbliga faktum. Klimatet var ett av dessa faktum. Vi trodde inte att det skulle kunna förändras. Det vill säga, vi visste alltid att vi hade möjligheter att skada den här planeten rejält, men inte ens de av oss med mest hybris kunde föreställa sig att vi någonsin skulle kunna i grunden förändra dess rytm och karaktär, precis som ett barn som har skrikit åt sin pappa hela dagen ändå inte väntar sig att se honom falla ihop på köksgolvet och gråta. Tror ni att jag skulle kunna komma undan min (aningen tröttsamma och fördömande) dotterdotter med detta? Jag är lite orolig.

Ack, vad har vi gjort! Det är en biblisk fråga och vi verkar inte kunna ta oss ur dess välkända – i grunden religiösa – kretslopp av skam, förnekelse och självspäkning. Det är därför (ska jag säga till min dotterdotter) de apokalyptiska scenarierna inte var behjälpliga – den hemska sanningen är att vi hade en djup, historisk dragning till apokalypser. I slutändan var det enda som kunde uppbåda nödvändigt motstånd i våra sinnen den personliga förlusten av de saker vi älskade. Som när årstiderna förändrades på vår älskade lilla ö, eller när ljuset slocknade på femtonde våningen, eller den dag tidigt i juli när jag gick in i en italiensk trädgård med dess ägare, en kvinna i 80-årsåldern, och såg den brända gula jorden och vissna rosorna, och hörde henne säga vad bara mycket gamla människor kan bekänna – i hela mitt liv har jag aldrig sett något liknande – och jag kände hur mitt medvetande till slut började vända sig från elegikerns vad har vi gjort till det praktiska vad kan vi göra?

Från DNs kulursida.

 

Read Full Post »

En tillbakablick från framtiden…

En berättelse jag hittat och publicerar här med författarens tillstånd.

Till barnbarn och deras barn…

En tillbakablick.

Det här är berättelsen om händelser under en del av mitt liv nu när min 80-årsdag har kommit och gått. Jag föddes 1964 och mina barn föddes i början och mitten av 1990-talet. Under 2010-talet började världen förändras samtidigt som mina barn flyttade hemifrån och startade sina egna liv.

2010-talet var också den period då vi – mänskligheten – började se konsekvenserna av de senaste 150 årens behandling av vår värld. Jag minns att jag i mitten av 2010-talet tillbringade en stor del av min tid i omställningsrörelsen och på olika internetforum som handlade om hur man skulle klara sig genom den kommande kollapsen.

Omställningsrörelsen var en samling idealister som försökte samla folk kring idén att förändra samhället, bli mer småskaliga och leva på mindre resurser. Det var en god idé men nådde aldrig de breda massorna. Jag hade också kontakt med survivalister, individer som ville säkra sin personliga framtid och framtiden för sina familjer. Ett starkt drag bland oss var tron på att någon snabb kollaps skulle inträffa och kaos utbryta, därför var vi, förutom strävan att ha en allmän förmåga att klara olika samhällskriser, även inriktade på försvar.

Båda grupperna klarade sig bättre genom 2020- och 2030-talen än gemene man men ingen av dem var riktigt förberedda på utvecklingen som den blev. Inte konstigt då det aldrig blev en kollaps i den mening som många tänker sig. Den dagen kom aldrig när vi sa ”Nu är kollapsen här!” till varandra, allting var som vanligt hela tiden, bara ostadigt sämre.

I mitten av 2010-talet hade jag tillbringat avsevärd tid på ett forum för svenska survivalister. Av andra där lärde jag mig att det inte räcker att vara förberedd på det långsiktiga, jag var tvungen att hantera plötsliga sammanbrott i samhället också. Det är en lärdom jag är tack skyldig dem som diskuterade saken där och då. Vi spekulerade ganska vilt kring ekonomins kollaps, samhällsförändringar, klimatstörningar och resursbrister samt hur man skulle hantera banditer.

Åren 2014 och 2015 var inte märkvärdiga då, i backspegeln var de – likt 2008/2009 – lite speciella. 2008/2009 inträffade den första ekonomiska krisen, 2014/2015 kom de första klimatkriserna. Därefter repeterades krisern med ojämna men allt kortare mellanrum. 2008 kraschade den amerikanska bolånemarknaden och drog med sig världen i den första större nedgången sedan 1930-talet, det var dock bara en föraning av vad som komma skulle. Vårvintern 2014 översvämmades England när Themsen svällde över sina breddar till följd av regn och stormar medan Australien brann och USA led av torka och snöstormar. Sommaren därpå hävdade många fortfarande att det bara var slumpmässiga vädervariationer men några år senare insåg de flesta att det var början på en ny tid med ett nytt normaltillstånd.

När I-världen drabbades av naturkatastrofer fick det ekonomiska konsekvenser. Att en miljon fattiga svälter ihjäl syns inte i några ekonomiska redovisningar av BNP eller börsindex men när skördar slår fel, försäkringsbolag inte klarar att betala ut ersättningar och produktionen av industrivaror haltar drabbar det människor med ekonomiska intressen av att världen förblir som den är. Det tog skruv.

Till en början använde flera stater sina sedelpressar – i bildlig bemärkelse – man öste ut pengar på marknaden. Pengarna landade i banker och andra finansiella institutioner för att de skulle få snurr på ekonomin. Varför man inte lät vanligt folk få en extra slant att spendera på produkter och på så vis stimulera industrin förstår jag inte men så var det. Pengarna landade hos bankerna och de ville inte eller kunde inte låna ut till folket som led under arbetslöshet, sänkta löner och höjda priser. Istället placerades de i olika spekulativa ”ekonomiska instrument”. Sjävklart blev finansmarknaden överhettad och vinsterna där steg, ju mer finansiella placeringar man hade dess mer tjänade man till synes. I praktiken blev det bara en omfördelning mellan dem som hade och övriga, till fördel för dem som hade.

Den vanliga människan som levde ur hand i mun – det fanns ett talesätt om ”månad kvar i slutet av lönen” – märkte bara att inkomsterna räckte till allt mindre. I längden kunde det inte hålla och vi såg upplopp och demonstrationer som ibland handlade om pengar som i fallet med ”The 99%” och ibland om mat som i fallet med ”Den arabiska våren” även om politiker och ekonomiska makthavare främst såg det som utslag av avundsjuka eller politiskt missnöje.

Det är intressant hur man – mitt i ett skeende – inte ser vad som händer och vad det beror på. Det är som att titta på en sjukling, se ett symptom och inte förstå vilken den underliggande sjukdomen är.

Oljepriset som låg och guppade kring $110/fat i kombination med missväxt och kostnader till följd av det ”ovanliga vädret” gjorde att ekonomin tog stryk. Förstås. Mot slutet av 2010-talet var läget svårt. I-världen hade inga pengar över att spendera, man slutade stötta fattiga länder och slutade importera massproducerade produkter från länder i Asien. Den fattiga världen svalt, de asiatiska länderna med Kina i spetsen använde sina vinster till att säkra sin energitillgång och I-länderna drog sig tillbaka för att försökta hantea en allt ilskare befolkning, bristsituationer och ekonomiskt kaos.

Inom EU försökte man på alla sätt att dämpa konsekvenserna av alla problem. Extra skatter infördes för att finansiera olika ekonomiska räddningsaktioner, man tvang medlemsländerna att maximera uttaget av resurser för export till Asien i syfte att få in pengar till unionen. Alla medlemsländer drabbades på olika sätt när man tog i anspråk resurser från alla delar av unionen för att få in kapital. Det gick inte så bra, ekonomin hämtade sig tillfälligt men när virket var slut, malmen bruten och det tekniska kunnandet exporterat var vi tillbaka där vi började, bara lite värre för nu kunde vi inte ens försörja oss själva.

Jag ber om överseende, jag fastnar i detaljer. Det är lätt när man tänker tillbaka. Hur som helst så var 2010-talet perioden då vi förstod att det var problem men inte gjorde något åt det och 2020-talet tiden då problemen drabbade oss och vi var oförmögna att hantera dem. Kollapsen – i bemärkelsen plötsligt sammanbrott – kom aldrig, det blev som sagt bara sämre och sämre. I slutet av 2010-talet svalt de första svenskarna ihjäl i större antal. Det förklarades med misstag och felprioriteringar, man trodde fortfarande att bättre styrning och mer kontroll skulle lösa problemet. Under 2020-talet gav vi upp, vi insåg att det gamla samhället med trygghetssystem och värdighet åt alla varken gick att genomföra eller behålla där det fanns.

Perioden av ”Var och en för sig själv” var hemsk. Inte så att kaos utbröt eller att alla blev banditer, bara så att vi gav upp. Sjukvården monterades ned, en cancerdiagnos blev åter en dödsdom, en bakteriell lunginflammation i de flesta fall likaså eftersom antibiotikaresistensen brett ut sig i snabb takt. Antibiotika fortsatte att användas för att producera mycket kött snabbt och billigt till alla dem som hade för lite mat. Samhällets stöd drogs tillbaka liksom en kropp som utsätts för kyla drar tillbaka blodet från armar och ben för att rädda hjärta och hjärna fick obygderna och kantzonerna klara sig bäst de kunde. Självklart visades politisk handlingskraft med nya lagar och fler bestämmelser men när ingen fanns som kunde beivra brott – utom vid speciella razzior – blev det upp till var och en att se om sig och sitt.

Som ni vet är jag ingen vän av organiserad tro men jag måste ändå ge kyrkan en eloge. Kyrkorna blev åter samlingspunkter och prästerna predikade igen men kyrkan insåg faktiskt hur illa läget var – diakoner och hjälporganisationer rapporterade och kyrkan reagerade – och därför blev prästens roll en annan än den varit. Prästen blev projektledare för samhällenas förändring, prästerna läste av vart vindarna blåste och samlade folket. Hur mycket frälsning och bön det ledde till vill jag låta vara osagt men kyrkans män och kvinnor kom för en tid åter att bli viktiga i samhället för att ena medborgarna, men på en ny nivå.

Det omställningsrörelsen försökt förbereda genomfördes till stor del med kyrkans hjälp. Enigheten i en moralfilosofi som var den enda vilken inte förändrades samlade människor. Inte för att gud var god eller tron stark men för att det fanns ett rättesnöre och någon som kunde förklara det så att alla förstod. Vi fick helt enkelt hjälp att hjälpa oss själva och varandra. Konstigt nog blev kyrkan också de som förde fram de gamla survivalistiska idealen, att vara beredda, uthärda och ha ett mått av självtillräcklighet. Det är märkligt vad människor sätter sin tillit till när tiderna blir svåra nog.

Som sagt, jag beundrar kyrkans anpassningsförmåga. Att plocka in mormonernas ”Preparedness manual” i religionen var närmast ett genidrag. att hänvisa till andra världskrigets ”viktory gardens” och predika om hur man skulle klara de kommande kriserna hjälpte folk och gav kyrkan anseende. I städerna rådde skenbar ordning, där utanför rådde kyrkan och andra religiösa samfund.

Det är inte glatt att tänka tillbaka på 2020-talet. Otäckt många råkade illa ut, folk dog, världen svalt, krig härjade men turligt nog stannade det vid isolerade konflikter. Jag tror det berodde på att man helt enkelt inte hade resurser att kriga och en allmän känsla av att det var meningslöst att försöka erövra andra när man hade nog med sitt eget. Ständiga försämringar i tillsyn och brist på ekonomiska resurser gjorde att kemiska industrier och kärnkraftverk kördes för länge. När de havererade – med fruktansvärda konsekvenser – eller stängdes lämnades de vind för våg. Hur illa alla utsläpp egentligen ställt till det vill jag inte veta men det är inte bra.

Som sagt är jag ingen vän av tro, jag menar att vi var och en är ansvariga för våra handlingar så det är svårt att tala om ondska, speciellt när ingen egentligen vill illa. Ändå måste jag säga att 2020-talet var starten på de onda tiderna. Jag är lycklig över mitt barnbarn Kim, jag önskar att fanns syskon och kusiner. Det blev inte så, i vår del av världen valde många att inte skaffa barn för att skona dem. I andra delar av världen tynade befolkningar bort i svält och sjukdomar.

Jag tror det får räcka för tillfället. Jag har i alla fall gett en slags bild av hur saker och ting utvecklade sig. Mer personliga reflektioner över den tiden orkar jag inte skriva ned, det är helt enkelt för mycket som är för tungt att försöka formulera.

Jag hoppas att de förberedelser jag gjort kommer er till nytta, att era liv får innehålla glädjekällor och att saker utvecklar sig i en bättre riktning. Ni har åtminstone bostad, mark och vatten.

Världen krymper, vi blir färre, avstånden längre, fokus flyttas till basbehov. Inget ont i det – i sig. Hetsen som fanns i min och mina barns ungdom håller på att lägga sig. Kanske kan vi förändras och bli en art av filosofer istället för att vara parasiter.

//Gammelfar

Read Full Post »

IPCC-rapporten

Rapporten från IPCC kom ju igår och var som väntat ingen munter läsning. Jag orkar inte grotta i det, de som förstår förstår, de som inte vill förstå förstår inte men om nån känner sig tveksam länkar jag här till lite olika grejer som har med saken att göra. Lite som en referens kanske.

• Video: 300 Years of fossil fuel kan användas som inledning till hur vi hamnat i den här soppan.

• Video – Huvuddragen i rapporten på 60 s, från BBC.
• SvD om att klimathotet förvärras – med anledning av IPCC-rapporten.
• The Guardian om IPCC-rapporten.
• Cornucopia om IPCC-rapporten – det riskerar bli vatten- och även matbrist fast växterna gillar C02.
• IPCC-rapportens sammanfattning för beslutsfattare. (PDF 44 sidor)

• Cornucopia om hur vår energianvändning ändrats över tid sen 1800-talet.
• Cornucopia om hur mycket energi vi gör av med i världen.
• Cornucopia om hur mycket energi vi gör av med per person.
• Cornucopia om varför ny teknik inte kommer att rädda oss.

• BBC frågar sig om IPCC-rapporten framhäver att det brådskar eller om den är alarmistisk.
• BBC rapporterar om åsikten att avstå från agera är ett katastrofalt felbeteende.
• BBC om möjliga effekter av klimatförändringar.

• Lite vanliga frågor och svar om klimatförändringarna med utgångspunkt i IPCC-rapporten.
• Intervju med en forskare: Många områden kommer att bli obeboeliga.
• Som av en händelse (!) upplever Seattle sin blötaste mars månad någonsin.

Jag sympatiserar med tanken att vi måste minska vår konsumtion, speciellt av energikrävande produkter från fjärran länder. Tyvärr tror jag inte att vi kommer att göra tillräckligt mycket och det vi så småningom gör kommer att vara alldeles för sent.

Jag tror det blir upp till var och en av oss att förbereda sig på förändringar efter bästa förmåga. Sakta försöker jag förbereda mig och familjen, jag får väl återkomma till det. Först behöver jag komma lite längre när det gäller mina förberedelser för de störningar jag tror kommer först.

 

Något helt annat: FN beordrar Japan att sluta jaga val i Antarktis. Äntligen! Inte en dag för tidigt, men bra att det sker till slut i alla fall. 🙂

 

Read Full Post »