Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2016

Vi bör inte bygga fler motorvägar, skippa kringfart Stockholm och börja lagra koldioxid enligt IEA.

Inte bara vi, hela världen behöver nog bromsa in, sakta ned och motarbeta allt som leder till ökade uttag av naturresurser. Sen behöver vi börja minska…

DN har dessutom en intressant artikel om städer och miljö. Tyvärr bakom betalvägg. Här ett smakprov.

Man kan lätt inbilla sig att människor i städer lever mer miljövänligt än människor på landsbygden. Ofta bor stadsborna i flerfamiljshus, som i princip kan vara mer energisnåla. De har nära till jobbet jämfört med landsbygdsborna, och många skulle kunna klara sig med att gå, cykla eller åka kollektivt till jobbet.

Men i verkligheten bidrar världens stadsbor mer till jordens uppvärmning än vad landsbygdsborna gör.

Människor i städerna utgör ungefär 54 procent av jordens befolkning. Men enligt beräkningar står de för uppåt 70 procent av mänsklighetens utsläpp av växthusgaser.

Det beror framför allt på att stadsbor i genomsnitt är rikare.

De har råd, alltså flyger de mer, konsumerar mer, kör större och mer bensinslukande bilar, använder mer engångsmaterial…

I dag bor alltså lite mer än varannan människa på jorden i en stad: fyra miljarder. Urbaniseringen pågår fortfarande, och den går snabbt. År 2050 beräknas två av tre människor bo i städer – sex och en halv miljard. Alltså två och en halv miljard mer än i dag.

Så vi ska vara kring 10 miljarder 2050 och dubbelt så många ska bo i städer som på landet.

Tja, ska vi fortsätta på samma väg som hittils så ska vi dessutom göra av med lika mycket energi, även olja och kol då,  de kommande 20 åren som vi gjort sen oljeeran började. Sen ska vi göra av med dubbelt så mycket till från 2036 till 2056. Tillåt mig tvivla.

Jo, historiskt har vi sedan oljeeran startade dubblat vår energianvändning vart 20:de år. Det betyder att varje 20-årsperiod använder lika mycket energi som någonsin gått åt före den 20-årsperioden. (En exponentialfunktion typ Y = 2^(t/20)).

Något helt annat: SvD har en intressant artikel om tyst diplomati och om det är något bra eller dåligt. Läsvärd.

Annonser

Read Full Post »

Att läsa

Read Full Post »

På toppen av peak oil betraktar jag världen med förundran och förfäran. Vi sliter sönder marken i jakt på bränslen och förorenar resten med avfall och utsläpp samtidigt som somliga av oss häpet betraktar när jorden reagerar.

Vi plockar upp kol i olika former ur marken, blandar det med syre genom förbränning och återskapar den atmosfär som fanns innan och under den tid då oljan bildades för hundratals miljoner år sedan. Kanske är människans roll på jorden att återskapa lämpliga livsbetingelser för de små djur och plankton som en gång blev till olja. De som dog ut när klimat och atmosfär inte längre var lämpliga för dem. De förstörde nämligen sin egen livsmiljö när de tog upp stora mängder koldioxid och förvandlade den till kol och olja genom att dö och sjunka ned i en anaerob miljö.

Sen den billiga oljan inte längre räcker till använder vi fracking, tjärsand och djuphavsborrning som gör omgivningarna obeboeliga och obrukbara, det enda de områdena duger till är att vara kvar som monument över vansinnet vid inträdet till förändringens tid.

Nu är vi i dyroljans tid. Med dyrolja menar jag inte marknadspriset på olja. Lika lite som en tjockTV är dyr att köpa begagnad idag är oljan dyr just nu. Att tjockTV är billiga beror ju inte på att de är billiga att tillverka utan att ingen vill ha dem.

Med dyrolja avses produktionspriset för olja från okonventionella källor som fracking, tar sands och deep water. Den produktionen kostar mycket mer än konventionell oljeproduktion från fält där man i stort sett borrar hål och suger upp oljan – när den inte sprutar upp av sig själv.

För att få lönsamhet i okonventionell oljeutvinning krävs ett högt oljepris, hur högt beror på många saker, priser som ofta nämns är $70-$80 per fat olja. De som utvinner konventionell olja har förstås glada dagar när oljepriset ligger så högt eftersom deras produktion går runt på betydligt lägre priser. Många producenter av konventionell olja går jämnt ut vid $20 per fat så för dem är $50 per fat en god affär medan det för producenterna av okonventionell olja är en förlust.

När efterfrågan på olja är större än utbudet får vi ett högt oljepris. Sänker man utbudet eller ökar efterfrågan stiger oljepriset medan det sjunker när utbudet ökar eller efterfrågan minskar. Sedan länge har efterfrågan på olja ökat med 3%-4% per år, så att förbrukningen fördubblats ungefär vart tjugonde år. Oljeproducenterna och oljemarknaden har räknat med ökade efterfrågan i planeringen av produktionen. Förutom utbud och efterfrågan påverkas priset av förväntningar om hur efterfrågan och produktion kommer att utvecklas.

När efterfrågan ökat snabbare än förväntade 3%-4% per år har produktionsökningen inte hunnit med och priset stigit, om efterfrågan ökat långsammare har överproduktionen sänkt priset. Så har det sett ut fram till början av 2000-talet. Kring 2006 nåddes peak oil för konventionell utvinning och produktionsökningen höll inte takten med efterfrågeökningen. Priserna drog iväg till som mest drygt $140 per fat och 2008-2009 kom en ekonomisk nedgång som sänkte priset till kring $50 per fat. När den ekonomiska världen återhämtade sig klättrade priset till en platå vid $110-$120 per fat där det låg i några år innan det under hösten 2014 rasade igen. Den senaste tiden har priset legat mellan $35 och $50 per fat.

När oljepriset är högt, $100 per fat eller mer, och ser ut att fortsätta vara högt – som det har varit större delen av perioden 2008-2014 – är det lönsamt att dra igång produktion av dyrolja, vilket gjorts och därmed ökat utbudet så att prisökningen stoppat upp.

Dyroljan tar marknadsandelar från den konventionella oljan och flera länder inom bland annat OPEC är inte intresserade av att tappa marknadsandelar. Det kan vara förståeligt men samtidigt är det, med tanke på PO helt obegripligt, man sitter ju på en begränsad resurs som kommer att ha stark efterfrågan länge till. Oavsett det vettiga i det så vill man behålla sin marknadsandel och drar därför inte ned produktionen utan försöker istället höja den något vilket i kombination med konkurrensen från dyroljan sätter mer press på oljepriset.

Oljepriset är väldigt känsligt för över- och underskott. Folk kan inte låta sina hem bli kalla, sluta köpa plastprodukter eller sluta köra bil så det blir hård fajt om den olja som finns även om det bara saknas litegrann. Ett underskott på några procent skickar upp priset rejält och det behövs inte mycket överskott för att dra ner priset rejält.

När oljepriset är så högt att oljeberoende företag börjar gå med förlust eller för lite vinst försöker de härda ut i väntan på lägre priser men förr eller senare klappar de igen när priset fortsätter att vara högt. Det minskar efterfrågan litegrann. När många företag inom loppet av några år råkar ut för det minskar efterfrågan märkbart. Samtidigt blir många av med jobbet eller får sämre ekonomi så de köper mindre och kör mindre vilket också minskar efterfrågan. Plötsligt har vi några procents överutbud och priset sjunker.

Situationen idag är att vi inte kan öka produktionen av konventionell olja vilket fått priset att stiga så dyrolja börjat produceras. Den produktionen hann inte rädda de priskänsligaste oljekonsumenterna som därför försvann från marknaden. Kombinationen minskad efterfrågan och ökad tillgång på olja har sänkt priset så att dyroljeproduktion inte lönar sig.

Jag hoppas att ovanstående ger en bakgrund till varför oljepriset uppfört sig som det gjort och gör sen början av 2000-talet och i viss mån även tiden innan dess. Vad det betyder för framtiden ska jag tänka på lite senare. Det finns annat att tänka på, som måste tas med i tankarna om oljeekonomin, innan jag kan ge mig på det.

Nedan några länkar som har med texten att göra.

 

Read Full Post »

Jag blev tvungen att fräsa mina odlingslimpor i år igen. Det hade ramlat ned så mycket material att gångarna mellan dem var på väg att försvinna, därmed hade även höjden på limporna blivit för liten.

meecFräs

Inte mitt hus men liknande fräs.

Turligt nog har jag en kompis som har en liten grävmaskin som jag fick låna så jag grävde ur gångarna och la materialet på limporna. Jag är ingen rutinerad grävmaskinsförare så gångarna blev lite ojämna och tyvärr fick jag med allt för mycket lerjord – den förbannade lerjorden – upp på limporna. Stora klumpar med lera som hunnit bli stenhård, jo faktiskt är vissa klumpar så hårda att jag inte rår på dem med en hammare, blandat med tjocka stycken av grässvål. Så det blev till att ta fram fräsen igen.

Första gången jag försökte med jordfräs på vår mark hade jag inte lagt upp limpor utan gav mig på att fräsa direkt ned i marken med en ganska rejäl bensindriven, och tung, jordfräs. Inget hände utom att den stod och hoppade. Sen dess har jag använt en elektrisk jordfräs. En Meec från Jula. De säljs inte längre vilket är synd för det är en makalös manick.

Liknande produkter finns dock på marknaden:

Den jag har är på 800 W och har 4 knivar och den klarar förvånansvärt mycket. Den kroknar när de hårdaste lerkokorna hamnar i kläm mellan knivarna och skölden, likaså om en bit grässvål fastnar där men annars tuggar den sig igenom allt jag ger mig på.

Jag föredrar faktiskt den framför en stor tung bensindriven. Det är för att jag orkar slänga upp den på de större kokorna och låta den gnaga sig igenom dem. Jordkokorna är stora som basketbollar och ligger huller om buller uppe på limporna. Jag börjar i en ände, låter fräsen klättra upp över kokorna eller slänger över den och sen jobbar den när jag drar den bakåt. Det är en blandning av nötande, krossning och när materialet blivit finare även fräsning på vanligt sätt. Jag skulle inte orka hålla en stor fräs på samma sätt och när kanterna på limpan viker sig så att fräsen kanar ned kan jag med lätthet dra upp den igen.

Arbetstekniken är lite lustig. Det går inte att låta fräsen arbeta sig fram som man gör med en vanlig stor fräs utan jag låter den klättra fram över det ojämna materialet som ska bearbetas sen drar jag den bakåt, då jobbar den. Sen låter jag den klättra fram igen, lite bredvid det förra spåret, och drar den tillbaka. Limpan är kanske 70 cm bred på toppen och jag bearbetar i tre-fyra stråk över limpan, tar ett steg fram och bearbetar med tre-fyra nya stråk. Lite som en solfjäder där jag står i den smala änden.

Jag vet inte hur det är att odla i fin mullhaltig jord som är mjuk. Jag läser med avund om folk som använder bredgrep eller spade för att vända jorden. Lerhelvetet jag har går inte att bearbeta på det sättet så min plan är att fortsätta mata limporna med halm, löv, hästgödsel, kompost och vad jag kan komma över. Detta i hopp att jag en dag ska kunna ställa undan fräsen – den är ju maskarnas värsta fiende och de är odlarens vän – och arbeta med grep och möjligen spade.

Du som har uppbruten och uppblandad lerjord av kokor och annat material bör prova en elfräs. Det ger ett förvånansvärt bra resultat, inte så djupt – kanske 15-20 cm, och är lätt att hantera. Så slipper man oväsen, os och trilskande motorer. För dig som har mjuk, sandig eller mullhaltig jord, tror jag också att en elfräs ka vara en vettig grej om du nu prompt ska fräsa trots maskmorden.

Som sagt, min misshandlar jag svårt, servar aldrig och den fungerar hela tiden. Jag har lyckats bryta sönder handtaget under några av de mer aggressiva lerkoksattackerna så det måste fixas men i övrigt funkar den fint mellan de pauser jag måste ta då överbelastningsskyddet slår ifrån maskinen vilket tvingar mig till 10 minuters vila emellanåt.

Större stenar och trädrötter tycker maskinen inte om, då får man pyssla en stund med att få bort dem ur från mellan knivarna och skyddsskölden.

Se till att ha jordfelsbrytare, det är lätt hänt att köra av sladden!

Read Full Post »

Se denna och påstå att du inte påverkas – film från skogsbränderna i Kanada

http://globalnews.ca/video/2683351/fort-mcmurray-wildfire-a-timeline-of-a-disaster/

Uppdatering söndag förmiddag: Under lördagen har branden ökat mycket i storlek, fördubblad talas det om. Branden är helt utom kontroll och utan hjälp av rätt väder kan den inte släckas.

Read Full Post »

De är rätt egensinniga, fransoserna, men ibland är det bra. Nu verkar det som att de kommer att säga nej tack till TTIP, åtminstone i den nuvarande utformningen. Jag kan bara tacka och le glatt.

Read Full Post »

Lite länkar bara…

Jag har samlat lite tankar från The archdruid report som jag ska fundera lite mer över. Det är bara lösryckta citat från hans inlägg, läs gärna hela inläggen.

http://thearchdruidreport.blogspot.se/2016/04/the-end-of-ordinary-politics.html

Here, though, we’re in territory that has been well mapped out in advance by one of the historians who have helped guide the project of this blog since its inception. In his magisterial twelve-volume A Study of History, Arnold Toynbee explored in unforgiving detail the processes by which societies fail. Some civilizations, he notes, are overwhelmed by forces outside their control, but this isn’t the usual cause of death marked on history’s obituaries. Far more often than not, rather, societies that go skidding down the well-worn route marked “Decline and Fall” still have plenty of resources available to meet the crises that overwhelm them and plenty of options that could have saved the day—but those resources aren’t put to constructive use and those options never get considered.
This happens, in turn, because the political elites of those failed societies lose the ability to notice that the policies they want to follow don’t happen to work. The leadership of a rising civilization pays close attention to the outcomes of its policies and discards those that don’t work.  The leadership of a falling civilization prefers to redefine “success” as “following the approved policies” rather than “yielding the preferred outcomes,” and concentrates on insulating itself from the consequences of its mistakes rather than recognizing the mistakes and dealing with their consequences. The lessons of failure are never learned, and so the costs of failure mount up until they can no longer be ignored.
This is where Peggy Noonan’s division of the current population into “protected” and “unprotected” classes has something useful to offer. Members of the protected class—in today’s America, as already noted, this is above all the more affluent half or so of the salary class—live within a bubble that screens them from any contact with the increasingly impoverished and immiserated majority. As far as they can see, everything’s fine; all their friends are prospering, and so are they; spin-doctored news stories and carefully massaged statistics churned out by government offices insist that nothing could possibly be wrong. They go from gated residential community to office tower to exclusive restaurant to high-end resort and back again, and the thought that it might be useful once in a while to step outside the bubble and go see what conditions are like in the rest of the country would scare the bejesus out of them if it ever occurred to them at all.
In a rising civilization, as Toynbee points out, the political elite wins the loyalty and respect of the rest of the population by recognizing problems and then solving them. In a falling civilization, by contrast, the political elite forfeits the loyalty and respect of the rest of the population by creating problems and then ignoring them. That’s what lies behind the crisis of legitimacy that occurs so often in the twilight years of a society in decline—and that, in turn, is the deeper phenomenon that lies behind the meteoric rise of Donald Trump.  If a society’s officially sanctioned leaders can’t lead, won’t follow, and aren’t willing to get out of the way, sooner or later people are going to start looking for a way to shove them through history’s exit turnstile, by whatever means turn out to be necessary..

 All these considerations, though, belong to the real world. They are excluded from the artificial world of the Rescue Game, and from the officially approved narrative about race that derives from that game. In the Rescue Game, all members of the group assigned the role of Victim are always, only, and equally Victims, all members of the group assigned the role of Persecutor are always, only, and equally Persecutors, and the maltreatment of the Victims by the Persecutors is the only thing that matters. If anyone tries to bring anyone else’s treatment of anyone else into the game, it’s either dismissed as an irrelevance or denounced as a deliberate, malicious attempt to distract attention from the maltreatment of the Victims by the Persecutors.

This phase of the game continues until there are no more Persecutors willing or able to act out their assigned role, or until the audience gets bored and wanders away. At this point the action shifts to the endgame, which is called “Circular Firing Squad.” In this final phase of the game, the need for a steady supply of Persecutors is met by identifying individual Victims or Rescuers as covert Persecutors. Since players thus accused typically try to defend themselves against the accusation, the game can go on as before—the Victims bring their accusations, the newly identified Persecutors defend themselves, and then the Victims and Rescuers get to bully them into silence.

The one difficulty with this phase is that each round of the game diminishes the supply of players and makes continuing the game harder and harder. Toward the end, in order to keep the game going, the players commonly make heroic attempts to convince or coerce more people into joining the game, so that they can be “outed” as Persecutors, and the range of things used to identify covert Persecutors can become impressively baroque.  The difficulty, of course, is that very few people are interested in playing a game in which the only role open to them is being accused of violating a code of rules that becomes steadily more subtle, elaborate, and covert with each round of the game, and getting bullied into silence thereafter. Once word gets out, as a result, the game usually grinds to a halt in short order due to a shortage of players. At that point, it’s back to “Pin the Tail on the Persecutor,” and on we go.

  Perhaps, dear reader, you find it hard to imagine why affluent white people would want to keep everyone else so busy fighting one another that they never notice who benefits most from that state of affairs. Perhaps it hasn’t occurred to you that giving the underprivileged the chance to air their grievances and engage in a little socially sanctioned bullying is a great deal less inconvenient for the affluent than actually taking action to improve the lives of the underprivileged would be.

The things I want to pull out of these portmanteau words, and others like them, are privilege, prejudice, and acts of injustice. Let’s start with the last. Police officers in America, for example, routinely gun down black teenagers in response to actions that do not get white teenagers shot; a woman who gets hired for a job in the US today can expect to get, on average, roughly three-quarters the pay that a man can expect to get for doing exactly the same job; two people who love each other and want to get married have to run a gauntlet of difficulties if they happen to be the same gender that they would not face if they were different genders. Those are acts of injustice.
Prejudice is a matter of attitudes rather than actions. The word literally means pre-judgments, the judgments we all make about people and situations before we encounter them. Everybody has them, every culture teaches them, but some people are more prejudiced—more committed to their pre-judgments, and less willing to reassess them in the face of disconfirming evidence—and some are less so.  Acts of injustice are usually motivated by prejudice, and prejudice very often results in acts of injustice, but neither of these equations are exact. I’ve known people who were profoundly prejudiced but refused to act on their prejudices because some other belief or commitment forbade that; I’ve also known people who participated repeatedly in acts of injustice, who were just following orders or going along with friends, and didn’t care in the least one way or the other.
Then there’s privilege. Where prejudice and acts of injustice are individual, privilege is collective; you have privilege, or don’t have it, because of the categories you belong to, not because of what you do or don’t do. I’ll use myself as a source of examples here. I can walk through the well-to-do neighborhoods of the town where I live, for instance, without being hassled by the police; black people don’t have that privilege. I can publish controversial essays like this one without being bombarded with rape and death threats by trolls; women don’t have that privilege. I can kiss my spouse in public without having some moron yell insults at me out of the window of a passing car; gay people don’t have that privilege.

Note also that I don’t have to do anything to get the privileges I have, nor can I get rid of them.  As a white heterosexual man from a salary class background, and the rest of it, I got assigned nearly all of my privileges the moment I was born, and no matter what I do or don’t do, I’ll keep the vast majority of them until I die. Ths is also true of you, dear reader, and of everyone else: the vast majority of what places you on whatever rung you occupy in the long ladder of privilege is yours simply for being born. Thus you’re not responsible for the fact that you have whatever level of privilege you do—though you are responsible, of course, for what you choose to do with it.

 First, of course, the experience of the unprivileged is erased—“That sort of thing doesn’t actually happen.” When that fails, it’s dismissed as unimportant—”Well, maybe it does happen, but it’s no big deal.” When it becomes clear that it is a big deal to those who have to cope with it, it’s treated as an occasional anomaly—“You can’t generalize from one or two bad examples.” When that breaks down, finally, the experience of the unprivileged is blamed on the unprivileged—“It’s their own fault that they get treated like that.”  If you know your way around America’s collective nonconversation about privilege, in the mass media or in everyday conversation, you’ve seen each one of these filters deployed a thousand times or more.

I mentioned a little earlier the common American habit of insisting that there are two and only two ways to think about any issue. This is another example. The conventional wisdom on the Left holds that it’s not only possible but mandatory to create a society with no inequality at all, where everyone has the same privileges as affluent American liberals have today. The conventional wisdom on the right holds that existing inequalities are good and right and proper, and reflect the actual worth of the more or less privileged. Both of them are wrong, but they’re wrong in different ways.

The Left’s faith in the possibility of a society of perfect equality, where no one is more or less privileged than anybody else, has deep roots. Christian heretics in the Middle Ages roughed out the idea of a society in which perfect love would erase social divisions and everyone would share freely in all of life’s blessings; most had the great good sense to place this utopian vision on the far side of the Second Coming, when divine omnipotence could be counted on to take care of the practical difficulties of such a system. With the waning of Christian faith, Enlightenment philosophes such as Jean-Jacques Rousseau transposed the old vision into a new key, but lacked the perspicacity to find some existential barrier to shield the dream of a world of perfect equality from the fraught realities of human nature.

 The result has been a long string of societies that proclaimed that they had abolished all privilege and made everyone equal. In every case, without exception, what happened instead was that an overt system of privilege was destroyed, and promptly replaced with a covert system of privilege—and since this latter was covert, it was much less subject to checks and balances. That’s why, from the Terror of revolutionary France to the killing fields of Cambodia, utopias of perfect equality quite reliably end up awash in rivers of blood. The American left, though, remains immune to the lessons of history, and once you get beyond the affluent end of the left, you can readily find utopian fantasies of the same kind that drove Robespierre, Stalin, and Pol Pot to their destinies being loudly proclaimed as the next great step in human history.

 On the affluent end of the American left, by contrast, the blindness to history takes on a different shape. From the standpoint of the privileged liberal, the only reason everyone in today’s America isn’t equal is the machinations of the Evil Ists—that is, racists, sexists, fascists, and the like, who hold down all of American society’s underprivileged groups out of sheer evil evilness.  Theirs is the logic of the Rescue Game discussed in an earlier post this month; the idea that privilege is structural and systemic, and that they’ve benefited from it all their lives without having to take an active role in the process is right outside their grasp of the world. Suggest it, and they’ll assume that you must mean that they’re Evil Ists and leap up in outrage shouting, ”No, no, we’re the good guys!”

  Of course there’s another massive problem with the particular form that the dream of a perfectly equal society has taken on the contemporary American left. Most versions of that dream imagine dragging the privileged down to the level of the poor; the current American version, as already noted, dreams of bringing everyone else up to the level of the affluent. It’s a more generous vision but also a far more clueless one, because the privileges, perquisites, and comforts that make the life of an affluent American what it is today are made possible, first, by the breakneck consumption of irreplaceable natural resources at wildly unsustainable rates, and second, by a distorted global economic system that until very recently allowed the five per cent or so of humanity that lives in the United States to consume around a third of the products of the global economy.

Read Full Post »

Older Posts »

APKALYPSO

och självhushållning

Urvaken

Prepping för alla!

Familjeprepping i Norden

Vägen fram till fullständig självförsörjning i flerårigt krisläge för en familj på 6 personer i södra Sverige. Pust och hurra!

Our Finite World

Exploring how oil limits affect the economy

Förberedd

Det du önskar att du hade läst innan det händer. En blogg om vardagstrygghet och krisberedskap i ett allt mer sårbart samhälle